Radio - en pånyttfödd 85-åring

Sveriges Radio sänder 217 000 timmar per år. Stopp och belägg! Det måste vara skrivfel. Kalenderåret har 8 760 timmar. Sveriges Radio har fyra kanaler. Fyra gånger 8 760 ger sammanlagt maximalt 35 000 timmar. Förklaringen till denna skenbara omöjlighet är att Sveriges Radio inte har fyra kanaler utan tre nationella kanaler och 25 lokala kanaler. Därtill finns 15 andra kanaler, etersända eller på nätet. Till dessa hör allt från ungdomskanalen Din Gata på FM i Malmö till SRC som är en konstradiokanal som bara finns på nätet.

Radio år 2010 är mycket annorlunda än radio fram till 1955 när det bara fanns en radiokanal eller fram till 1987 när det ännu bara fanns nationella kanaler (om än med regionala nyhetsfönster) eller fram till 1993 då reklamradio började sändas i Sverige eller fram till andra halvan av 1990-talet när Sveriges Radio började publicera innehåll via internet.
   Det är så lätt att se radio som mediet vars storhetstid inföll innan tv slog igenom. Men den stora tillväxten ligger därefter. Man skulle till och med kunna säga att den verkliga expansionen, framförallt publicistiskt, ligger efter att traditionell tv har ”peakat”, det vill säga nått och passerat höjdpunkten på sin utvecklingskurva.

I Sverige, liksom i våra nordiska grannländer, är radiolyssnandet högt. Det dagliga lyssnandet ligger på mellan 67 procent (Norge) och 81 procent (Danmark). I Sverige ligger det på 73 procent (2009 års siffror). Denna dygnsräckvidd motsvarar alltså en veckoräckvidd på ca 90 procent. Public serviceradio är allra starkast i Danmark med en dygnsräckvidd på 63 procent. Finland, Norge och Sverige ligger på 46-47 procent. En förklaring till den danska public serviceradions styrka är att kommersiell radio är svagare i Danmark än i övriga nordiska länder.

Veckolyssnandet, som är det vanligaste jämförelsemåttet internationellt, ligger i Sverige på samma nivå som i andra länder, strax över 90 procent. Variationen mellan olika åldersgrupper är liten: ca 85 procent i ålderskategorin 20-34 år är radiolyssnare, närmare 95 procent i kategorin 50-64 år. Radiolyssnandet har varit tämligen konstant under de senaste decennierna. Det ökade något när reklamradio introducerades 1993 men har nu återgått till den nivå på vilket det låg i början av 1980-talet. Logiken bakom dessa siffror är att Sveriges Radio har tappat en del till den kommersiella radion, som är störst i de yngre ålderskategorierna. Därvidlag kan sägas att liknande fenomen uppträder i radio som i tv.
   Med ett ökat utbud sker en fragmentering. Av olika skäl är emellertid inte bundenheten till lyssnarsiffror alls lika stor i radio som i tv. Det finns inte alls samma konkurrens i radio riktad mot public service från kommersiella aktörer som det finns i tv. 

Utvecklingen av internet gör på sätt och vis radio än mer relevant. Kraven på direkthet och mobilitet ökar. Såtillvida är radio och nätet tekniska kusiner. Radio har alltid varit ett realtidsmedium. Radio har också alltid både kunnat sändas och tas emot i stort sett överallt.
   Sveriges Radio var inte först med att lägga ut allt sitt innehåll på nätet, vilket är rätt självklart när man väl inser de mycket stora innehållsvolymer som finns i radio. Sveriges Radio gjorde sitt nyhetsmaterial tillgängligt via nätet under senare delen av 1990-talet. Allt material, med de begränsningar som följer av upphovsrätten, är tillgängligt på nätet sedan 2005 och i stor utsträckning i mobilen sedan 2009. Därtill kan man följa och kommunicera med många program eller redaktioner via Facebook och Twitter.

För ett licensfinaniserat public serviceföretag är nätets nya konkurrens och möjligheter ur en aspekt inte särskilt problematiska. Den grundläggande idén är att licensbetalarna har betalat för innehållet en gång för alla genom sin radio och tv-avgift.
   Men ur en annan aspekt är det likväl problematiskt. Det råder konkurrens om hur de egna samlade resurserna skall användas. Hur mycket resurser skall Sveriges Radio ägna åt FM-sändningarna och hur mycket skall avdelas för de nya medieplattformarna? Avsaknaden av handfast kunskap om räckvidd i olika distributionskanaler är besvärande.

Frågan är generell: Hur underbyggs beslut att flytta resurser från etablerad verksamhet till satsningar på nätet och på att nå ut via nya kanaler? Internet har också inneburit att Sveriges Radio fått en helt ny typ av konkurrens. Många andra aktörer vill också vara rapportörer i ”realtid”, det som alltid har varit radions och sedan tv:s särdrag. Tidningsföretagen lägger idag stora resurser på att via nätet vara just realtidsrapportörer.

Radio starkare än någonsin

Sverige och Norden är ”radiosamhällen”, men inte unika. Nyhetsradio och ”talk radio” har utvecklats dramatiskt i USA under samma tid som de stora tv-nätverken har förlorat sin dominans och internet slagit igenom. Antalet stationer som sänder nyheter eller ”talk radio” har sedan 1990 ökat från strax under 500 till över 2 500. Veckolyssningen på radio i USA ligger på över 90 procent av befolkningen, i stort sett samma nivå som i Sverige. Just talk radio har – på gott och ont – blivit ett särdrag för modern amerikansk politik. NPR  National Public Radio som är USA:s motsvarighet till Europas public service, sänder via nästan 800 stationer i USA.

NPR är en skapelse av de senaste decennierna och når idag 30 miljoner lyssnare i USA. På morgnarna är NPR:s ”Morning Edition” större än de stora tv-nätverkens morgonshower tillsammans. Men talad radio i USA är också talk shows som inte sällan har ett synnerligen starkt profilerat innehåll.
   Radiolyssnandet i Storbritannien ligger på samma nivå som i USA.  Radio totalt når över 90 procent av befolkningen. BBC ensamt når 67 procent. Andra kvartalet 2010 nådde radiolyssnandet all time high i Storbritannien. En fjärdedel lyssnade via digitala plattformar, 15 procent via digitalradio (DAB), 12,5 procent via mobiltelefon. BBC sänder i 10 nationella kanaler, 40 lokala kanaler och har ett omfattande utbud på nätet även om det just nu är under omprövning. BBC kan med rätta beskrivas som själva urmodellen för public serviceradio. Och även om kvaliteten på BBC:s tv-produktioner numera möter stark kritik gäller inte detsamma BBC Radio. Det är knappast någon tillfällighet att BBC har nått sina bästa lyssnarsiffror någonsin våren 2010.
   Det kan ligga nära till hands att sätta likhetstecken mellan radio och musik men talad radio har stark ställning i Sverige och övriga nordiska länder. Detsamma gäller faktiskt stora delar av världen i övrigt. Merparten av BBC:s kanaler är talad radio. Detsamma gäller övriga nordiska länder. Frankrike är ett utpräglat radioland.

Talad radio dominerar framför allt public serviceradio i Frankrike. I Sverige är det kombinationen av talad radio och musik som står sig starkast. Sveriges Radios i särklass största kanal är P4, lokal radio med en kombination av talad radio och musik. P4 når dagligen en tredjedel av befolkningen mellan 9 och 79 år.
   Den generation, eller snarare de generationer, som idag dominerar samhällslivet har varit barn och vuxit upp under perioden 1955–1995. Det var traditionell tv:s storhetstid. I offentligheten riktas intresset mot tv. Men radio är medborgarmediet framför alla andra. Samtidigt är strukturförändringarna så stora i mediesektorn att det inte längre finns några självklarheter. Fragmenteringen och omvandlingen av tv-mediet är redan ett faktum. Det finns ett antal öppna frågor vars svar mycket väl kan bli avgörande för radions roll på lite sikt.

De stora radiofrågorna

Indirekta effekter av den digitala revolutionen
   En första stor radiofråga gäller indirekta effekter av digitaliseringen och nätets utveckling. År 1990 såldes 875 000 radioapparater i Sverige, 18 år senare 550 000 färre. Än mer dramatisk var den minskade försäljningen av freestyle-spelare. Parallellt ökade försäljningen av olika digitala spelare. Analoga radioapparater och skivspelare ersätts av digitala spelare som kopplas till nätet. Parallellt utvecklas mobiltelefonen till att bli den nya tidens radioapparat. De flesta mobiltelefoner innehåller en FM-mottagare. Dagens smartphone är en mikrodator som gör det möjligt att lyssna på radio via internet.
   Utvecklingen av de ”medieapparater” vi använder förändrar våra lyssningsmönster. Den särskilt anpassade internetapplikation ”appen” gör efterhandslyssningen enkel. Typiskt sett ökar detta radiolyssningen. Men ersätter ”appen” i mobilen helt och hållet radioappraten i hemmet så påverkar detta ett mönster i radiolyssnandet som har bestått under mycket lång tid.

Finns radioapparaten kvar?
   En andra stor radiofråga rör direkta effekter av digitaliseringen. Förskjutning från radioapparat till mobilapp förändrar radiolyssnandets ”ekologi” för alla. Särskilt tydligt är det förändrade mönstret hos de unga. Det något paradoxala mönster som nu kan urskiljas är att de riktigt unga är mer beroende av mobiltelefonen än tidigare generationer men att de yngsta, med en viss generalisering, knappast ser telefonen primärt som en telefon. Mobilen är apparaten för att sms:a och mms:a. Den är kamera. Den används för att lyssna på musik som MP3-spelare. Den ger genom nätanslutningen möjligheten att ”podda” ner radioprogram. Och den är en mikro-tv, från och med sommaren 2010 med möjlighet att följa direktsänd tv via nätet.
   Det är lätt att se hur mobilen, i nära framtid i kombination med läsplattan, successivt börjar ersätta de traditionella radio- och tv-apparaterna. Samtidigt innebär detta en övergång från ”broadcast” till internetdistribution. Broadcast är kommunikation från ”en till många”. Internet bygger på förmedling ”en till en”. En obesvarad fråga är hur överföringskapaciteten i nätet, som diskuteras i andra avsnitt, kommer att utvecklas.
  

Kommer framtidens internet och mobiltelefonnät att klara av hundratusentals människor som lyssnare på radio och tittar på tv? Överföringen av rörlig bild via nätet är kapacitetskrävande. Det är på intet sätt självklart att vi under överblickbar framtid kommer att bygga ut nätet så att det klarar att mycket stora skaror av radiolyssnare och tv-tittare samtidigt lyssnar och tittar på radio och tv via nätet. Om framtidens radio bygger på distribution via nätet riskerar det att leda till stora informationsklyftor i det svenska samhället. Den som i framtiden inte har råd att dels köpa en tillräckligt kvalificerad telefon, dels betala extra genom taxor till operatörerna för att få ta del av innehållet kommer inte att kunna få samma information som den som har det bättre ställt.

Digitalradio
   Detta resonemang är nära förbundet med en tredje stor fråga för radions framtid: vilken teknik för broadcast skall tillämpas i morgondagens radiodistribution. Ett antal länder – Norge, Danmark, Storbritannien, Frankrike bland dem – har inlett en övergång från analog FM-distribution till digitalradio.  Sverige inledde tidigt försök med digital distribution och drev denna utveckling tämligen långt innan försöksverksamheten begränsades 2002.
   Den internationella utvecklingen är inte alldeles entydig. Den digitalisering som nu sker i Europa bygger på tekniken DAB+ Samtidigt iakttas, till skillnad från när tv digitaliserades, stor försiktighet med att ange ett släckningsdatum för de analoga sändningarna. Skälet är framförallt rädslan för opinionsstormar. För lyssnarna finns det få uppenbara fördelar med en digitalisering. Samtidigt är nackdelarna uppenbara. I stort sett varje hushåll har ett antal radioapparater som blir oanvändbara den dag FM-sändningarna stängs. Skillnaden i förhållande till tv skulle vara just det förhållande att hushållen har betydligt fler radioapparater som skall ersättas.

I det som har sagts nu ligger ett Moment 22. Det blir inte någon riktig fart på försäljningen av mottagare för digital radio förrän ett släckningsdatum för FM har lagts fast. Och innan det har blivit fart på försäljningen av digitala radiomottagare är det politiskt riskabelt att lägga fast ett släckningsdatum.
   Det finns ett antal motiv för digitalisering av radio. Det främsta är att det ryms fler kanaler i samma frekvensutrymme med digitala sändningar. Det skulle i sin tur kunna innebära mer konkurrens på radiomarknaden än vad vi har i Sverige idag. De kommersiella radiobolagen skulle via digitalradio få tillgång till nationella nät och mindre orter i Sverige skulle därmed få samma breda radioutbud med en mängd olika kanaler som Stockholm har idag.

Ett annat motiv för digitalradio är att Sverige även framöver kommer att ha ett robust kommunikationssystem som ger en möjlighet till kommunikation en till alla. Det som kallas ”viktiga meddelanden till allmänheten”, såsom meddelanden från regering och myndigheter i krissituationer, kan på samma sätt som i FM förmedlas via digitalradio men inte med samma säkerhet via nätet.
   Digitalradion ger också möjlighet att behålla den ”fria radio” vi har idag. Lyssnarna behöver inte betala pengar utöver radio- och tv-avgiften till ett telekombolag eller en mobiloperatör för att få tillgång till radiosändningar via nätet.

Ett tredje motiv för digitalisering är att den digitala distributionen ger möjlighet att kombinera ljudet med en display, det vill säga en skärm, som kan innehålla kompletterande text om program och programinnehåll. Ljudet kan också kompletteras av stillbilder eller korta sekvenser av rörlig bild.
   Detta senare kan låta paradoxalt. Skulle det vara avgörande för radions framtid att det går att komplettera ljudet med bilder? Men det handlar inte om att förvandla radioapparaten till en primitiv tv-mottagare. Snarare handlar det om den konvergens som sker på mediemarknaden. Dator, tv och radio tenderar att gå samman i en gemensam spelare. Mobilen är redan en sådan mediespelare, hybridradio en annan.
   Hybridradio finns på marknaden. Det är en radioapparat genom vilken man kan lyssna på alla olika former av radio: traditionell FM, DAB/DAB+ och internetradio men också samtidigt vara uppkopplad mot nätet oberoende av lyssningsform och därmed också vid broadcastlyssning kunna kommunicera med den redaktion vars program man lyssnar till.

Det kan mycket väl visa sig vara så att de som växer upp nu är så tillvanda till att alla apparater för kommunikation har en display att en FM-radio av det skälet förlorar attraktivitet. Till de moderna vandringssägnerna hör berättelsen om det lilla barnet som blev alldeles vettskrämt när hon första gången träffade på en ”låda som pratade”. Tv-apparaten, datorn och mobiltelefonen var kända storheter. Men låda utan bildskärm som pratade var något mycket skrämmande.
   Ett inte orimligt antagande är att själva konceptet ”mediespelare” inom överblickbar framtid innefattar en apparat med display. Ännu tydligare blir detta modernitetsargument om man också fogar internetutvecklingen till ekvationen. Vi blir vana vid att röra oss obehindrat mellan de olika medierna och distributionsformerna.

Radiolyssnaren uppmanas att skicka sms eller e-post till redaktionen för ett direktsänt program. Lyssnaren vill via Facebook tipsa vänner och kolleger om ett radioprogram som just sänds. Nyhetsredaktionen vill ha kontakt med lyssnare som är på plats vid en viktig nyhetshändelse. Allt detta kan ju göras av den som lyssnar på radio via nätet.
   Men om alla lyssnar via nätet kräver det en mycket stor utbyggnad av överföringskapacitet. Broadcast – FM idag, digitalradio i morgon – har den mycket stora fördelen att överföringen går via etern och att en signal når alla mottagare i stället för att varje mottagare skall nås av sin egen signal som är fallet vid överföring via nätet. 

Finns det då behov av fler kanaler för Sveriges Radio? Frågan har naturligtvis inget absolut svar. Kollisionerna i dagens tablåläggning är i och för sig tydliga. Lokala sändningar i P4 bryts för direktsändning av sport. Invandrarspråk trängs med musik i P2. Men det uppenbara alternativet till fler kanaler är naturligtvis att ändra den befintliga kanalstrukturen, det vill säga att förändra användningen av de fyra kanaler som finns idag. För kommersiell radio i Sverige är behovet av mer utrymme i etern tydligare. Kommersiell radio är idag tekniskt sett lokal radio. Skall kommersiell radio distribueras i rikssändningar förutsätter detta ökat kanalutrymme.
   Ett motiv för övergång till digitala sändningar är att digital distribution är mer energieffektiv än analog distribution. Rent teoretiskt är detta ovedersägligt. Samtidigt återstår att göra bedömningen om dessa teoretiska fördelar också håller sträck i praktiken. För att nå den extremt höga täckning som Sveriges Radio måste nå (99,8 procent av den bofasta befolkningen) krävs ett tätare nät av sändare än vid analog distribution. Detta kan reducera den ekonomiska fördelen som följer av en teoretiskt sett mer energieffektiv digital distribution.

Problemet med digitaliseringen av radio ligger i övergången. Många hushåll har ett antal FM-mottagare. Politiken vågar inte säga till lyssnarna: nu släcker vi ner FM. Över en natt blir alla era radioapparater, också de som finns i landets bilar, oanvändbara. Det är en begriplig politisk hållning. Övergången förutsätts därmed ske gradvis. Under ett antal år – fram till släckningsdatumet - skall sändningar ske både analogt och digitalt. Det medför dubbla utsändningskostnader, en tillfällig extrakostnad på 75–100 miljoner kronor per år. Frågan är naturligtvis också vem som skall betala: staten eller lyssnarna?
   Det finns i och för sig ett överskott av licensmedel på ett konto i Riksgälden. Men detta krymper i och med att regering och riksdag inför valåret 2010 valde att frysa storleken på radio- och tv-avgiften. Mycket insinuant formulerat: regeringen köpte något annat än radio- och tv-program för de inplanerade licensmedlen.
  

Även om det går att hitta en formel för att finansiera den parallella distributionen i FM och digitalt innebär digitaliseringen att radiolyssnarna förr eller senare tvingas ersätta sina gamla radioapparater med nya. Men den förändrade distributionstekniken som sådan ger inget tlläggsvärde för lyssnaren. Om radiolyssnarna skall få något positivt utbyte för att de köper  nya radiomottagare ligger ett ökat programutbud närmaste till hands och det räcker inte med mer reklamradio. Digitalisering förutsätter ett ökat utbud från Sveriges Radio, ett utbud som måste finansieras ur radio- och tv-avgiften.
   Som det är nu råder total osäkerhet i digitaliseringsfrågan. Det senaste politiska beslutet (hösten 2009) innebär att frågan om digitalisering hänskjuts till ”marknaden”, det vill säga Sveriges Radio och de två stora kommersiella aktörerna MTG och SBS. Men digitalisering är inte ett marknadsbeslut. Om radion i Sveriges skall digitaliseras förutsätter detta en samlad strategi från regeringens sida. Utan ett sådant strategiskt initiativ fördröjs alltihop. Frågan väcks då relativt snart om tiden håller på att passera digitalradio. Kommer utbyggnaden av nätets kapacitet att göra broadcast överflödigt? Kommer den framtida distributionstekniken för TV, DVB T-2, att rymma också radio?

Vi kan med rätt stor säkerhet säga att det inte finns något alternativ till FM och DAB/DAB+ på tio års sikt. Men det är omöjligt att idag säga något säkert om de tekniska förutsättningarna på längre sikt.
   Dock kan konstateras att nätet i åtminstone ett avseende inte är något alternativ. Internet, och mobiltelfoni, förutsätter att elförsörjningen fungerar. Nätet och mobiltelefonen är därmed inte ett alternativ i krissituationer till FM och digital broadcastradio. Vid flera katastrofer – stormen Gudrun i januari 2005 är den mest kända – har det endast varit FM-radio som har fungerat. Utsändningen har inte varit beroende av den lokala eller ens regionala strömförsörjningen och hushållen har kunnat ta emot sändningarna i radioapparater med batterier.
   Situationen i digitaliseringsprocessen påminner om den långa perioden av tvekan som föregick övergången från AM till FM. Ett utredningsförslag som presenterades 1946 förordade att Sveriges Radio skulle övergå till FM-distribution och sända i tre FM-kanaler. Inte förrän 1955 introducerades den första FM-kanalen, Sveriges Radios andra kanal.
   Allt det som nu har sagts skulle kunna sammanfattas mycket enkelt. Det är motiverat att införa digitalradio men tiden håller på att gå ifrån ett sådant beslut.

Kommersiell radio

Frågan om reklamradio var under en period stor i Sverige. På Ingemar Lindqvists webbsida ”Radiohistoria” finns mycket både underhållande och informationsrikt material om den tidiga kampen om reklamradion. Trots smått fantastiska insatser av enskilda ”pirater” tog det likväl fram till 1993 innan vi fick reguljär reklamradio i Sverige. Man skulle kunna föreställa sig att förhållandet mellan public service och kommersiell radio skulle vara mycket kyligt. Så är det inte. Kommersiell radio har varit bra för radio som medium. Bredden i radioutbudet har ökat. Inte minst de allra yngsta lyssnarna har haft en väg in i radiolyssnandet. Det är verkligen ingen oviktig fråga vad som fortsättningsvis händer med svensk kommersiell radio. Sammanlagt betalar de kommersiella aktörerna mer än 130 miljoner kronor per år i koncessionsavgifter. Från principiella utgångspunkter är det inte alldeles lätt att förstå varför denna specialskatt läggs just på radio.

Upphovsrätten

En synnerligen stor fråga för hela medieutvecklingen är upphovsrätten. Inte minst för public service ligger naturligtvis tanken nära till hands att det lyssnarna en gång har betalat för det skall också finnas tillgängligt för dem i radioföretagets arkiv och vara enkelt att lyssna på via nätet när man vill. Etablerade medier riskerar att hamna i ett slags kniptång mellan piratverksamhet och ett trängt upphovsrättsintresse.
   Piratanvändning undergräver upphovsmännens ekonomi. Desto mer beroende blir dessa av att verkligen pressa fram pengar av de företag som fortfarande betalar för sig. Konkurrensen mellan legala och illegala användare blir alltmer sned. Återigen kan vi se ett område där utvecklingen hålls tillbaka därför att olika intressen låser varandra. Det gäller teknik. Det gäller finaniseringslösningar. Det gäller alldeles uppenbart upphovsrätten.  

Finansieringen av public service

En fjärde stor fråga för radions framtid handlar om finansieringen. På gott och ont är public service i den europeiska tappningen beroende av politiska beslut om nivå och uppräkningstakt av de skatte- eller avgiftsbaserade intäkterna. Typiskt sett har ekonomin i ett radio- eller tv-företag samma särdrag som ekonomin i annan tjänsteproduktion. Produktivitetsutvecklingen är lägre än i varuproduktionen. Det innebär att relativkostnaderna för radio- och tv successivt ökar. Det brukar kallas  Baumols dilemma efter den amerikanske ekonomen William J Baumol.
   Problemet är att finansieringsbesluten ofta inte tar hänsyn till detta. För public service-tv tillkommer den ständigt allt hårdare konkurrensen med de stora kommersiella bolagen om sportevenemang och de riktigt attraktiva dramaserierna. I det nya fragmenterade tv-landskapet är det framför allt dessa båda programkategorier som fortfarande kan locka masspublik. Kommersiell tv behöver dessa program för att dra till sig de stora reklamintäkterna. Public service-tv behöver dem för att behålla legitimiteten för den avgift som finansierar public service.

Av bokstavligen naturliga skäl varierar nivån på radio och tv-avgiften mellan olika länder. Likaså varierar uppräkningstakten. De nordiska länderna ligger på ungefär samma licensnivå.
   Den viktigaste faktorn bakom skillnaderna länder emellan är, eller snarare borde vara, det förhållandet att kostnaden för programproduktion och utsändning är helt oberoende av folkmängd samtidigt som licensintäkterna vid en given avgiftsnivå helt och hålet beror av antalet avgiftsbetalare.
   Även om kostnadsnivån i princip inte är beroende av folkmängden är den däremot i viss mån beroende av ett lands geografi. Distribution över en större yta kostar naturligtvis mer än distribution över en mindre yta. Ett litet land med en enhetlig befolkning har inte samma behov av regionala sändningar som ett stort land med en kulturellt och språkligt heterogen befolkning.

Spanien och Nederländerna, för att ta två extrem exempel, har mycket olika förutsättningar. Till detta kommer att varken ansvariga för radio och tv i public serviceregi eller de politiker som fattar finansieringsbesluten kan bortse från den historia som har bestämt mediestrukturen vid en given tidpunkt. Finns det ett väl utbyggt nätverk av lokala radiostationer med höga ambitioner kan det vara en mycket kontroversiell åtgärd om dessa lokala stationer, av kostnadsskäl, ersätts av regionala stationer som täcker större områden.
   Har de lokala stationerna aldrig funnits är det inte lika uppenbart att de saknas. Finns det en ambitiös radiokanal för högkvalitativ klassisk musik är det ett stort ingrepp i ett lands kulturliv att lägga ned den. Finns inte kanalen kan den närmast definitionsmässigt inte saknas.

I många europeiska länder har finansieringen av public service kommit att bli politiskt kontroversiell. I Finland har frågan om att ersätta licensfinansieringen med en allmän rundradioavgift diskuterats under ett antal år och lett till en politisk låsning. I Norge var frågan på väg att bli stor i valrörelsen 2009 men blev det sedan inte. I Storbritannien har under de senaste åren förts en intensiv strid om BBC, där företagets mycket stora resurser har varit en viktig komponent. I Tyskland är beslut på väg att fattas om att ersätta licenserna med en hushållsavgift.
   Krav har rests, inte minst från de kommersiella medieaktörerna med News Corps Rupert och James Murdoch i spetsen, på att BBC skall desarmeras.  Attackerna på BBC har sedan blivit en del av en samlad europeisk offensiv från de stora tidningsägarna mot public service .

Den nya brittiska koalitionsregeringen har under hösten i praktiken slutit en överenskommelse med BBC som innebär att bolaget förlorar ungefär 16 procent av sina inkomster. Detta är en betydande reduktion av de pengar BBC förfogar över. Men man ska samtidigt komma ihåg att bolaget har en total omsättning för sin public serviceverksamhet på lite över 3,5 miljarder pund eller cirka 37 miljarder kronor, varav radio svarar för 600 miljoner pund eller 6,3 miljarder kronor, och detta för att försörja ett land med mindre yta än Sverige med radio och tv.

Har mångfalden gjort public service överflödigt?

Ett avgörande skäl för att radio- och tv-marknaderna från början blev offentligt reglerade var knappheten på frekvensutrymme. Men som vi har konstaterat i ett annat avsnitt var politiken från början medveten om det starka genomslag i samhället som radio och tv skulle kunna få. Det fanns alltså också ett publicistiskt-demokratiskt skäl för inrättandet av public service. I Europa har från början public service också blivit en del av ett slags europeisk samhällsmodell.

Public service har spelat en mycket viktig roll i den demokratiska utvecklingen i Västeuropa. När den tekniska utvecklingen – ny informationsteknik och satellitdistribution – i praktiken upphävde frekvensknappheten väcktes hos många frågan om inte public service spelat ut sin roll. Den snabba kommersialiseringen av radio och tv visar emellertid med stort eftertryck att reklamradio och reklam-tv egentligen inte fyller någon samhällelig roll. Det är heller ingen hemlighet att man inom den amerikanska mediemyndigheten FCC med stor uppmärksamhet följer den europeiska utvecklingen för att ändå pröva om det går att vrida om amerikansk mediepolitik i en riktning som skulle ligga närmare den europeiska.

Attackerna från Murdoch et al

Mot bakgrund av de mycket stora ekonomiska utmaningar som framförallt de stora tidningsföretagen möter är det lätt att förstå att de kämpar för sina existensvillkor. Självfallet är public service en svår konkurrent till tidningsföretagen. Utan radio och tv i public serviceregi skulle Londonbon vara mer beroende av att läsa den Murdochägda The Times eller titta på den likaledes Murdochägda tv-kanalen SkyNews. Att Murdoch och hans kolleger på den europeiska marknaden har börjat bekämpa public service är ur ett rent företagsperspektiv begripligt.

Däremot är det något svårare att förstå strategin. Den stora striden har hittills stått i Storbritannien. Även när BBC är ifrågasatt handlar de inte om BBC:s existens utan om hur stor dess verksamhet skall vara. Under överblickbar tid kommer BBC:s basutbud i radio och tv inte på något sätt att kunna hotas. Striden kommer därmed i praktiken att gälla en del av BBC:s innehåll på webben. Rent teoretiskt kan sägas att det är svårare för The Times att ta betalt på nätet om det finns gratis nyhetsmaterial från BBC på nätet.
   Men det är blott teori. Tanken att det generellt skulle gå att kupera och svälta ut gratisinnehållet på nätet saknar all realism. Murdoch har tillräckligt många konkurrenter på sin egen marknad, det vill säga tidningsmarknaden, som ser ett gratis basutbud på nätet som en avgörande komponent i den framtida affärsmodellen för att manövern inte skall lyckas att tvinga in betalanvändare på Murdochs egna sajter. Men detta hindrar inte att tidningsföretagens kampanj mot public service biter.

Många politiker saknar både egen analys och egen politik för public service och medieutvecklingen i stort. De låter sig pressas av de kommersiella mediebolagen. Resultatet riskerar att bli en försvagning av public service i en tid när det mest påtagliga draget av alla i utvecklingen av de stora medierna redan är en långtgående kommersiellt betingad uttunning av medieinnehållet.
   Politiken är bevisligen känslig för påtryckningar från de stora kommersiella aktörerna. Det har visats i Storbritannien. BBC kommer att avsevärt minska sitt utbud på nätet. Det har visat sig i Tyskland. De tyska public serviceföretagen får i praktiken bara lägga ut programinformation på sina nätsajter. Därtill har den tyska finansieringsmodellen gjorts om. Men politik förs inte i ett lufttomt rum.

I en demokrati är alltid politiken ytterst en funktion av vad som är legitimt i väljarnas ögon. Även om politiken i sig försvarar public service, vilket den i grunden gör över hela Västeuropa, räcker inte det. Radio och tv i public serviceregi måste skapa och vidmakthålla lyssnarnas och tittarnas förtroende. Utan det förloras den politiska uppbackningen. Och utan den kommer beredskapen att betala licens att försvagas. Detta är extra viktigt i ett så litet språkområde som Sverige – svenska är trots allt inte ett världsspråk likt engelskan.

Radioframtider

Förtroendet är stort för public service. Sveriges Radio var den institution alla kategorier som medborgarna uttryckte störst förtroende för 2009. I motsvarande undersökning 2010 ligger Sveriges Radio på andraplats efter Ikea. Under en följd av år har Sveriges Radio och Sveriges Television, tillsammans med Ikea, toppat förtroendebarometern. Men förtroendet är en sida av saken. Den andra är användningen. Som har sagts ovan är radiolyssnandet högt, i Sverige och Norden i övrigt men också i hela Västeuropa och Nordamerika. Samtidigt är det viktigt att inte oreflekterat diskutera medieutvecklingen med användande av kategorierna radio och tv. Inte minst tv som kategori håller på att upplösas. Tv är allt från debatterna mellan Barack Obama och John McCain i presidentvalrörlsen 2008 via programmen i serien ”Sveriges fulaste hem” som sänds i TV 3 till erotikfilmen ”Mad love” på betalkanalen Canal+ Hits.

Med tiden blir det fler som tittar på nischkanaler som helt saknar publicistsikt innehåll. Alla kanaler förskjuter sitt programutbud åt mer underhållning på skalan information-underhållning. Det blir mer av ”tainment” i den tv-dekokt som vanligen rubriceras ”infotaniment”.
   Public serviceradio är inte utsatt för samma konkurrens som public service-tv. Radio i public serviceregi kan därmed ännu mer hålla sig till den publicistiska huvudådra som motiverar public service existens. Men även om den direkta konkurrensytan mot kommersiell radio är relativt svag finns också för public serviceradio konkurrensen om tid. Även om radiolyssnandet är högt minskar lyssningstiden  
   På femton år har den minskat från ca 150 minuter per dag till ca 125 minuter per dag. Nedgången är också signifikant under de senaste fem åren. Lyssningstiden minskar i alla kategorier med undantag för de äldre lyssnarna – de mellan 65 och 79 år. Mest påtaglig är nedgången för lyssnarna mellan 15 och 24 år.

Denna bild av ett generationssegmenterat förändringsmönster blir särskilt tydligt om man studerar nyhetslyssnandet. En vanlig föreställning är att unga människor börjar läsa och prenumerera på en dagstidning senare och senare. Motsvarande föreställning finns om publicistisk radio. En specialbearbetning av ett stort undersökningsmaterial vid Göteborgs universitet förändrar denna bild, åtminstone vad avser radio.
   1960-talisterna uppvisar inget utpräglat särmönster när det gäller lyssnande till nationella nyheter i förhållande till föregående generationer. Däremot gör 1970-talisterna det. Och än mer utpräglat är detta för 1980-talisterna. Det regelbundna nyhetslyssnandet sjunker med fem procentenheter ned till nivån under 20 procent i steget mellan 1960-talister och 1970-talister för att sedan sjunka med tio procentenheter i övergången från 1970-talister till 1980-talister. Slående är att den nivå som etableras i åldern 15-20 år i varje generation tycks förbli i stort sett stabil.
   Det finns en näraliggande förklaring som hänger samman med teknikutvecklingen. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet övergick ungdomar till att lyssna på musik via nya apparater. Det är inte längre ”radiogrammofonen” eller stereoanläggningen som används. Unga människor lyssnar till musik i apparater som inte nödvändigtvis inrymmer någon möjlighet att lyssna på radio. Det finns en risk att radion inte finns med i de ljudmedier som slår igenom. Och det leder tillbaka till frågan om mobilen. Finns radion med i framtidens mobiler? Det är kanske en av de allra mest avgörande frågorna för radions framtid.

Radio är det enkla mediet, enkelt att producera och distribuera, enkelt att ta emot. Det räcker med en dator och en satellittelefon för att producera direktsänd radio från Kabul mitt under pågående inbördeskrig i Afghanistan. Det räcker med en smartphone för att ta emot världens alla radiokanaler nästan överallt i hela världen.
   Radio, eller i vart fall ”news and talk radio”, det vill säga talad radio, finns inte på en kommersiell arena.
   Radio är också det nära mediet. Lee Rainie vid Pew Research Institute i Washington DC, som mycket nära följer den amerikanska medieutvecklingen, säger: Radio is built for intimicy”.
   I en mening är radio möjligheternas medium. Finns väl en vilja hos medborgare och deras valda företrädare att finansiera public serviceradio kan publicistisk radio fortsätta att vara stark. På sikt kommer rimligen lyssningen att minska. Men alla radiobolag kan i sina egna siffror se att detta inte alls är någon snabb process. Och de mest samhällsintresserade, de mest samhällsaktiva, också bland de allra yngsta, lyssnar på publicistisk radio. 
   Man talar ofta om konstnärernas konstnär och författarnas författare. På samma sätt kan man nog tala om radio som mediernas medium. Inget tyder på att den rollen håller på att försvagas. Ingenting talar för att det skulle vara mer eller mindre oundvikligt att den rollen försvagas i framtiden.

En nyckelfråga för radio, men också för mediestrukturen i stort, handlar om mobilnätets framtida kapacitet. Vi har i ett annat avsnitt konstaterat att kapaciteten i kabelnätet kan byggas ut i stort utan begränsning. Men i ett samhälle där mobilen är den vanligaste apparaten för att kommunicera via nätet är den sista länken, den mellan mobiltelefonen och sändaren/mottagaren, definitionsmässigt trådlös. Kapaciteten i lokala trådlösa nätverk (LAN) bör inte medföra avgörande problem. Däremot är det en öppen fråga vad som händer i nästa steg, alltså med förmågan hos det mobilnät som täcker en stadskärna eller motsvarande område att klara av samtidig radio- och tv-överföring för många användare.

När man väl inser att gamla och nya medier snarare kompletterar varandra än konkurrerar inbördes så inser man också finessen med broadcastradio och broadcast-tv. Genom att huvudsakligen använda i broadcast för radio och tv -  det vill säga för kommunikation från ”en till många” – används nätet främst för den kommunikation som typiskt innebär kommunikation ”en till en”.