Mats Svegfors: Public servicekommittén resonerar om SR:s anslag som på Kiviks marknad
RADIOBLOGGEN/PUBLIC SERVICEPENGAR. Det finns verkligen mycket gott att säga om public servicekommitténs betänkande. Och det mesta har handlat om finansieringssystemet. Men lite är det en flykt från den fundamentala frågeställningen: Vad vill vi (dvs vi som medborgare och vi som samhälle) ha och vad är vi beredda att betala? Så fort vi talar om olika typer av sociala tjänster utbryter numera tungomålstalande. Jo, vi ska ha allt som vi har haft hittills och lite till. Men det ska kosta mindre.
Mats Svegfors tycker att public servicekommitténs resonemang beträffande anslagsuppräkningen till Sveriges Radio är ohållbart gyckel på den politiska marknaden.
Ord som används är effektivisering och ökad produktivitet. Och det låter bra. Men det är inte bra. Det är Kiviks marknad, dvs gyckel på den politiska marknaden. Ska vi ha bra järnvägar, bra försvar, bra förskolor etc så kostar det. Det hjälper inte att politikerna hittar på konstiga anslagsberäkningar och kallar det produktivitetsavdrag eller liknande. Det kostar.
Public servicekommittén föreslår en årlig tvåprocentig uppräkning av Sveriges Radios anslag från det särskilda konto som finns i Riksgälden. Förslaget underbyggs av ett långt resonemang om effektiviseringskrav och risken för löneglidning. Men resonemanget är inte hållbart, inte i sak och inte intellektuellt. Våra kostnader, i allt väsentligt lönekostnader, ökar med minst tre procent per år.
Kommittén är värd mycket heder. Men inte för detta. Det blir till och med lite besvärande när kommittébetänkandet publiceras dagarna efter det att Assar Lindbecks memoarbok ”Ekonomi är att välja” har kommit ut.
Lindbeck skriver om sin vän och kollega William Baumol och om den svåra frågan ”hur man skall hantera de ständigt ökade kostnaderna för sociala tjänster som barntillsyn, skola, äldrevård och sjukvård”. Det är Baumol som har fått ge namn åt den ”kostnadssjuka” som ligger i att tjänster hela tiden blir dyrare i jämförelser med varor. Tjänsteproduktionen kan inte på samma sätt som varuproduktionen mekaniseras eller läggas ut i låglöneländer.
Lindbeck skriver: ”Om vi också i framtiden gradvis vill ha ökad tillgång på sociala tjänster blir det av (dessa skäl) nödvändigt att successivt använda en allt större andel av landets arbetskraft för att producera sådana tjänster. Och om vi dessutom fortsätter att finansiera tjänsterna med skatter fordras ständigt ökande skattesatser. Man tvingas till slut att välja mellan höjda skatter och ökad användning av andra finansieringsformer såsom försäkringspremier eller vårdavgifter – eller en kombination.”
Assar Lindbeck konstaterar att dilemmat under ett par decennier har lösts genom minskad personaltäthet och en relativt långsam löneutveckling i offentlig tjänsteproduktion. ”Men ingen av dessa vägar är hållbara i ett långsiktigt perspektiv” avslutar han detta avsnitt i sin bok.
Han beskriver hela problemställningen som ”en het potatis som politiker ännu inte har vågat ta i.”
Vi lämnade över en rapport till public servicekommittén om just Baumols kostnadssjuka för ett år sedan. Ty det som gäller barntillsyn och skola gäller all inhemsk tjänsteproduktion, allt från humanistisk forskning till produktion av radioprogram på svenska.
När public servicekommittén skriver sig förbi detta är det inte seriös utredningsverksamhet utan man ansluter sig til gycklet på den politiska marknaden. Det är ”basarpolitik”. Det går alltid att pruta lite till.
En tvåprocentig uppräkning av pengarna till Sveriges Radio innebär en real neddragning med uppskattningsvis 25 miljoner kronor per år. Ackumulerat blir det 50 miljoner kronor på två år, 75 miljoner kronor på tre år etc. Efter sex år, som nästa sändningstillstånd ska omfatta, har våra reala resurser minskat med 150 miljoner kronor.
Om Sveriges Radios reala resurser minskar med 150 miljoner kronor fram till 2019 innebär det att i storleksordning 200 personer färre då arbetar i vår verksamhet, detta efter att neddragningen har varit av samma storleksordning från 2002 till 2013.
Visst kan jag gå in till en bilhandlare som säljer exklusiva bilar och diskutera finansieringen av ett bilköp. Bilhandlaren kan säkert föreslå mig nya sätt att finansiera inköpet av en kvalitetsbil. Men det hjälper inte ett dyft om jag inte sist och slutligen är beredd att betala bilens pris. Jag får inte en bil för 400 000 kronor om jag inte är beredd att betala 400 000.
Nu diskuteras public service finansieringssystem fram och tillbaka. Och finanseringssystemet är viktigt. Men det löser inte i sig Baumols grundläggande problem, det som Assar Lindbeck skriver om i sin bok. Journalistik kostar. Betalar man mindre får man mindre.
Mats Svegfors
twitter.com/radiochefen
Läs också:
