Sitter forskningsledningen för varg i knäet på myndigheter och politiker?

Publicerat onsdag 23 februari 2011 kl 16:02
Vargar. Foto: Scanpix.
1 av 6
Vargar. Foto: Scanpix.
Foto: Scanpix.
2 av 6
Foto: Scanpix.
Linda Laikre, forskare och lektor vid avdelningen för populationsgenetik vid Stockholms universitet.
3 av 6
Linda Laikre, forskare och lektor vid avdelningen för populationsgenetik vid Stockholms universitet.
Robert Franzen, tidigare handläggare för rovdjursfrågor på Naturvårdsverket.
4 av 6
Robert Franzen, tidigare handläggare för rovdjursfrågor på Naturvårdsverket.
Olof Liberg, SLU.
5 av 6
Olof Liberg, SLU.
Vargen alltmer trängd i den forskningspolitiska debatten. Foto: Rogert Svanedahl/SVT.
6 av 6
Vargen alltmer trängd i den forskningspolitiska debatten. Foto: Rogert Svanedahl/SVT.

Sverige har fått en ny vargpolitik – för första gången sen vargen fredades bedrivs licensjakt för att hålla stammen på en låg nivå. Istället ska göra det som rovdjursmotståndarna alltid anklagat myndigheten för – plantera ut varg. Nu får den svenska rovdjurspolitiken stark kritik, både av forskare inom det skandinaviska vargprojektet och en föredetta mångårig anställd på Naturvårdsverket.

– Ja,  det ser ut som varg i alla fall. Vi kan ju titta i spåret, så ser vi klomärken och om det är parallella och här.

Vargspåraren Mats Rapp spårar varg så fort det är bra spårsnö.

– Det är så man tar reda på hur många vargar det finns, upptäcker nya par och vilka som får valpar.

Det här är ett av de tidiga vargreviren, Leksandsreviret. När den ursprungliga familjegruppen upplöstes delades det upp i två, Sången och Görsjön. Mats Rapp har nyligen konstaterat att det finns förutsättningar för nya valpar i vår. Djuren finns kvar och tiken löper. 

– Men det är snö i de här spåren så de är väl ett par dagar gamla. Nu är vi i Görsjön, ett revir väster om Siljan.

– Du ser att det är stor skillnad i inavelsnivå här. Det är färger här på hur mycket de är inavlade, så Görsjön har en ganska ljus färg – en inavelskoefficient på ungefär 25 procent. Det säger Olof Liberg, forskningsledare på Grimsö, som numera hör till Sveriges Lantbruksuniversitet. Han letar upp de två Dala reviren i släktträdet över de skandinaviska vargarna.

– Där kommer hannen härifrån vårt revir där vi sitter nu, på Grimsö Uttersberg. Honan kommer från Djurskogsreviret i Värmland  och de två är inte särskilt nära släkt med varandra och det är därför det är ganska låg inavel i den familjen.

Det är på Grimsö i stort sett all forskning om varg i Sverige sker. En internationell forskargrupp som nyligen utvärderat den svenska rovdjursforskningen konstaterar att det här släktträdet,  med kunskap om enskilda individer är unikt. Och det visar att vargarna är oerhört inavlade.

 – Tiken i Sången hon är syster med en varg som slagit sig ihop med en invandrare i Norge.

-- Men själv har hon inte fått tag på en så bra partner?

– Nej hon fick tag i en mer närbesläktad partner så hennes valpar får en rätt hög inavelskoefficient – 30 procent. Vi har enstaka revir som ligger rätt högt. Skrälldalen här – 47 procent, det är ju alldeles förfärligt. De är syskon.

Olof Liberg anser att det absolut viktigaste för att bevara vår vargstam är att få in djur med friska gener. Det är det som gjort att han blivit något av en galjonsfigur för den nya rovdjurspolitiken – en politik som de ideella naturvårdsorganisationerna tycker är ett beställningsjobb av jägarna: få vargar, omfattande jakt och i utbyte - flytt eller utplantering av obesläktade djur. Något som han nu får hård kritik för – även inifrån de egna forskarleden.

I början av 1980-talet möttes en hona och en hane i Värmland. Då betraktades vargen som utrotad i Sverige. 1983 hittades den första valpkullen – i det klassiska Nyskogareviret. När honan blev skjuten tre år senare parade sig hannen med en valp, sedan fortsatte syskon att para sig med varandra. Det föddes bara en kull om året tills 1991 – då kom ännu en varg från Finland och träffade en Nyskogavalp . Nu började stammen långsamt växa och efter drygt 25 år passerades den första rovdjursutredningens etappmål på 20 föryngringar, alltså ungefär 200 vargar i Sverige. Alla sprungna ur 3 individer. 2008 letade sig ytterligare två hannar ner – den ena till Kynna  i Norge och den andra till Galvenområdet i Hälsingland.

– Vad man skulle vilja ha är att populationen skulle tillåtas att växa och ett naturligt utbyte med Finland och Ryssland osv. och att det pågick på en naturlig väg, som det har gjort under hundratusentals år. Det säger, genetiker på Stockholms universitet. Hon började studera varg för 20 år sedan. Då trodde de flesta att det inte gjorde något om vargar var inavlade. Hennes forskning på djurparksvargar visade att inavel ger skador – skador som vi nu börjar se hos Skandinaviens vilda vargar.

Den internationella forskarpanelen som skrivit en rapport om hur många vargar som behövs har presenterat liknande tankar som genetikerna på Stockholms universitet: att det är viktigt att vargarna i ryssland väster om Ural, Finland, Estland och Skandinavien har kontakt. På sikt behöver de bli tre gånger fler än dagens 1000 – i Sverige kanske 6-700.

Samtidigt har det funnits starka intressen som krävt att stammen ska hållas så liten som möjligt. Häromåret lanserade bland annat jägarorganisationerna ett paketförslag – begränsa stammen till 150 djur och tillåt licensjakt – i utbyte kunde de tänka sig att plantera in djur för att lösa inaveln. Det blev i stort sett den borgerliga alliansregeringens nya vargpolitik - som antogs av riksdagen sent i oktober 2009.

Under stor tidspress fick Naturvårdsverket i uppdrag att reda ut hur jakten skulle gå till – i sin tur bollade de vidare en rad frågor till forskarna på Grimsö, som räknade febrilt. Knappt två månader senare kom beslutet att mer än en tiondel av stammen skulle skjutas i den kommande licensjakten – ytterligare drygt två veckor senare var de flesta döda på jaktens första dag.

 – Den licensjakt man nu har tillåtit har ju varit väldigt kraftigt, tycker jag, en eftergift för en högljudd jägarlobby. Det säger Robert Franzen som nyligen gått i pension. Efter 30 år med rovdjursfrågor på Naturvårdsverket är han mycket kritisk mot hur rovdjursfrågorna sköts. Han tycker att Naturvårdsverket gömmer sig bakom forskarna – och att forskningen trampar in på myndigheternas område. Ingen blir kvar att granska vad politiken leder till.

– Det borde ju också vara en uppgift för forskarna att se om förvaltningen sköter sig – och då får man ju inte vara så allierad som jag tycker att man är. Man sys in i det här förvaltningsköret väldigt mycket, på senare år.

Robert Franzén är också tveksam till att Naturvårdsverket nu ska genomföra den utplantering de tidigare flera gånger har avrått ifrån.

– Här är man ju väldigt lyhörd för de signaler som kommer från regeringskansliet, tycker jag. Man håller på och dribblar med de här besluten på ett sätt som jag tycker är nästan lite genant.

Det här är helt klart ett politiskt ställningstagande där man inte tittat på konsekvenserna och inte heller gjort någon riskanalys. Vi ser ju andra exempel där man gett sig på att sätta ut djur utan att riktigt ha tänkt igenom. Storkarna i Skåne där tog man storkar från Algeriet som inte flyttade. Nu som diskussionerna går med utsättning av vargar där djurparksföreningen nu har sagt nej och även finnarna har ju sagt nej av allt att döma. Att då börja snegla på Ryssland – i någon djurpark i Ryssland kanske det finnas vargar som kan vara användbara.

Jag menar det här är ju ändå djur som har fyra ben och som kan färdas väldigt, väldigt långt. Se till att de vargar som kommer in i vårt land ändå får en chans att etablera sig här. Det är väl det man ska jobba med, säger Robert Franzen.

Det var samma dag som EU:s miljökommissionär startade processen att dra Sverige inför EU-domstolen som miljöministern höll en presskonferens där han presenterade planerna på att sätta ut vargvalpar från svenska djurparker– redan i vår. Djurparksföreningen sa direkt att det är omöjligt och fick som vi hört tidigare här i Klotet hård kritik av ledaren för vargforskningen – Olof Liberg, som anklagade dem för feghet.

Det blev droppen för hans kollega i Norge – Jon Arnemo, veterinär och professor på högskolan i Hedmark Han har jobbat inom vargforskningen i femton år.

– Då vet man inte vad man har om tio år. Det är ett jättestort biologiskt experiment som ingen känner konsekvenserna av.  Ingen har gjort någon riskvärdering alls – i hela världen alltså. Själva utsättningen kan g tänkas att gå bra, valparna kan tänkas att accepteras av tiken och de växer upp, blir vargar och kommer in i populationen om några år. Men konsekvenserna, beteende – vi känner över huvud taget inte till sjukdomsgenetiken.

Jag är ju djupt oenig med min kollega Olof Liberg som frontar den här saken. Jag tycker att här rotar man ihop förvaltning och biologi/forskning. Här har Liberg gått in i en väldigt dubbel roll.

Jon Arnemo säger att nio av tio forskare inom skandinaviska vargforskningen är emot utsättning av djurparksvalpar - många befarar att så fort bara en enda djurparksvarg är utsatt minskar viljan att bevara vargen. Han undrar varför det inte förekommer någon offentlig debatt.

Linda Laikre anser att när man nu vet så mycket om de enskilda vargarna borde man hellre välja vilka djur som ska avlivas – om man vill begränsa stammen. Hon har fått Naturvårdsverkets uppdrag att titta på de genetiska effekterna av 2010 års jakt – men innan den rapporten redovisats har ännu en licensjakt ägt rum.

– Det kan ju vara vissa individer här som är genetiskt viktiga som faktiskt blir dödade. I det vilda beståndet nu så förekommer exempelvis kotdefekter och då kan man riskera att man skjuter individer som inte bär sådana arvanlag.  Det är någonting som vi inte vet alls vad nu vad som händer egentligen.

– De vargar som inte har nya gener i sig är så pass lika varandra, det är så liten skillnad mellan dem, så det är inte värt det extra besväret anser jag, säger Olof Liberg på Grimsö.

Däremot har Olof Liberg förståelse för de egna forskarkollegornas skepsis mot djurparksvalpar.

– Jag ser; av två onda ting så är det här kanske det minst onda. Våra vargar behöver den här genetiska förstärkningen.

Och han anser inte heller att han blandar ihop sina roller.

– Alla forskare, vad de än forskar på, har synpunkter på hur deras forskning används . Det har cancerforskare och framför allt våra samhällsforskare och ekonomer. Där har man aldrig ifrågasatt att det är något konstigt. Vad jag har gjort; jag har dels i ord uttryckt ett stöd för den här politiken. Jag tror på den, för jag tror att den är förtroendeskapande i ett förvaltningsområde som är smockfullt med konflikter. Jag tycker inte att jag blandar ihop mina roller på något vis avslutar Olof Liberg.

Reporter Lena Näslund
klotet@sr.se

Skriv ut

Dela

Användarkommentarer

1 Kommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@jkldsa.se”

Visa fler
    Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Läs mer på sverigesradio/support

    Sveriges Radios Webbspelare

    Du kan starta och stoppa webbspelaren med alt + 8

    Ljudkvalitet:
    --:--
    --:--