Så får man mer etanol från Brasiliens sockerrör

Vetandets värld besöker det statliga forskningsinstitutet CTBE norr om Sao Paulo, där man i sin pilotfabrik med enzymer bryter ner biomassan, de växtrester som blir över när man klämt ur sockret ur den bambuliknande växten. Det kallas den andra generationens etanol, och kan öka Brasiliens roll som producent av biodrivmedel.

– Vi kan till och med se en framtid, när produktionen sexfaldigas, säger Antonio Bonomi, som är teknisk direktör, och kemiprofessor, på CTBE i Campinas tio mil norr om Sao Paulo. På hans institut arbetar över 100 forskare med att testa olika produktionsprocesser med enzymatiska nedbrytning av cellulosa.

– Det kan ske utan att vi utvidgar arealen för sockerrörsodlingar med en enda hektar, tillägger han, som ett slags budskap till dem som tror att odlingarna kommer att tränga ut all annan jordbruksproduktion, och i  slutändan inverka på regnskogen i Amazonas.

Sockerrör trivs bäst i subtropiska landsdelar (alltså inte Amazonas) och närmare 60 procent av alla plantager ligger i delstaten Sao Paulo, i södra delarna av landet. Sockerrör är en bambuliknade växt som till en del innehåller sockret, som man maskinellt i sockerrörsfabriken kan klämma ut som en saft ur växten. Men eftersom resten av växten består av fibrer och lövverk (cellulosa, hemicellulosa, lignin) som kan omvandlas till socker kan man också ta till vara delar av resterande energi genom kemiska processer.

I princip sker processerna i den framtida "andra generationens etanolfabrik" i tre steg: Fibrerna upphettas och behandlas med syror, varpå man får en porös produkt som i steg 2 går att bearbeta med enzymer. Eftersom cellulosa består av långa sockermolekyler från början kan dessa växtrester (bagaco/palha) omvandlas till en sockerart som går att destillera (i steg 3) till sprit/etanol.

I Brasilien är hälften av alla personbilars motorer förberedda för användning av bensin och etanol i kombination (flex fuel), och föraren kan välja hur stor andel bensin eller etanol han vill köra på. Men ingen brasilianare kommer ifrån etanol helt i tanken, för det som kallas bensin (gasolina) vid pumpen innehåller alltid etanol till 25 procent. Så även den som har en gammal ej flex fuel-bil kör alltså till viss del på etanol.

Men vad folk väljer vid bensinstationen, ren etanol eller bensin-etanol, är helt beroende av dagspriset, även om prisskillnaderna inte är så stora. Även om etanol är några kronor billigare, så måste man kalkylera med att motorn drar mer etanol per mil.

För konsumenten är det alltså inte så lätt att för dagen räkna ut vad man tjänar mest på. Etanolpriset kan också gå upp beroende på brist på etanol, vilket beror på den marknadsstyrda sockerindustrin. Den har sedan länge dubbla produktionslinjer, en för socker (till kaffe, rom osv) och en för drivmedlet etanol. Tjänar man mer på vanligt socker, minskar man etanol-produktionen, och då kan, vilket hände häromåret, behov av smärre kvantiteter import bli nödvändigt, för att förse stationspumparna med det etanol som behövs.

Brasiliens satsning på etanol är ursprungligen inte motiverad av miljöskäl. ProAlcool-programmet fick sin start redan på 70-talet, när den brasilianska handelbalansen var drabbad av oljekrisen. Landet måste göra sig mer oberoende av oljeimport, och regeringen styrde därför in sockerindustrin på att producera drivmedel till personbilsparken.