Ted
KOMEDI
Family Guy-skaparen Seth MacFarlanes första långfilm Ted är en film som inte liknar något annat. Men vad annat kunde man ha väntat sig? Ted handlar förvisso om ett gosedjur som fått liv men är defintivt barnförbjuden. Den råa, opelerade och obscena tonen från känns igen från Family Guy.
Grundstoryn i Ted är den här. Den ensamme pojken John får på 80-talet nallebjörnen Ted i julklapp. John blir genast mycket fäst vid Ted och önskar att Ted skulle kunna tala på riktigt. Önskningen slår in och Ted gör sensation.
Sedan spolas handlingen knappt 30 år framåt. Strålkastarskenet kring Ted har sedan länge slocknat och han bor fortfarande med bäste vännen John och dennes flickvän Lori. Ted är nu en slö, bitter nalle med ovårdat språk och ägnar huvudsakligen sin tid åt att röka på, kolla på tv och umgås med prostituerade. Den vid det här laget 35-årige John har ungefär samma intressen, men också något bättre ordning på sitt liv. Men inte tillräckligt mycket ordning för att Lori till slut inte ska lessna och kräva en förändring. Något som visar sig vara nog så svårt för John.
Det ska sägas på en gång att Ted är en tämligen grabbig film. Dessutom en aning ojämn. Men i sina bästa stunder är den fruktansvärt rolig. Seth MacFarlane har en fantastisk känsla för vassa och rappa dialoger och filmen är full av mer eller mindre vansinniga infall och upptåg. I bland kan det gå en aning på tomgång men ofta är det rappt och tempostarkt. Att det dessutom kryllar av populärkulturella referenser gör sannerligen inte saken sämre för en filmnörd som undertecknad.
