EvaLena Blom. Foto: Jenni Jansson/Sveriges Radio.

"Jag fick dra in på allt jag kunde"

EvaLena Blom är 47 år och bor i Deje med sonen Viktor. Under många år arbetade hon inom hemtjänsten. Men med tiden kände hon sig allt mer sliten och tillslut drabbades hon av en så svår trötthet och värk i kroppen att hon inte längre klarade att jobba. Den sista arbetsdagen minns hon tydligt.

– Jag var hemma hos en liten tant för att städa och jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom passet. Sen skulle jag ta mig hem och det var nästan omöjligt också. Det var som sirap och jag kände att nu är det slut, nu orkar jag inte mer. Sen var det sjukskrivning som gällde.

Så småningom fick EvaLena diagnosen utmattningsdepression och fibromyalgi, en kronisk sjukdom som innebär att man har ständig värk i kroppen. Trots diagnosen ansåg Försäkringskassan att EvaLena kunde jobba och hon nekades sjukpenning. Hon blev uppsagd från jobbet och fick sälja huset. Situationen kändes hopplös.

– Jag har alltid känt mig nyfiken och positivt och tyckt att livet är ju ganska kul. Men när jag började tänka på om jag skulle hoppa i älven eller hoppa ut genom ett fönster och undrade om det gör ont då blev jag rädd. Jag har aldrig haft sådana tankar förut. Men det berodde på att jag kände mig så hjälplös, det fanns ingenting jag kunde göra för att påverka. Alla sa bara nej du får ingen hjälp, gå till Arbetsförmedlingen. Och där sa de nej du kan ju inte jobba du är ju för sjuk för det. Jag hamnade mellan stolarna.

När pengarna inte längre räckte till fick EvaLena vända sig till kommunen för ekonomisk hjälp. Sedan fem år tillbaka lever hon och hennes son på försörjningsstöd.

– Det innebar att jag inte själv kunde styra min ekonomi och jag fick dra in på allt jag kunde. Om man till exempel sliter ut ett par skor kan man inte köpa sig ett par nya, det går inte. Då får man be om hjälp ifrån annat håll. Jag har två vuxna barn som har hjälpt mig väldigt mycket och som ser till så att lillebrorsan har det han behöver i klädväg. När man ska gå och handla så står man där och funderar på om man ska kunna köpa den frukt eller de grönsaker man vill ha. För färska grönsaker är ju ganska dyrt. Det har jag fått dra in på ganska många gånger.

Hur var det för din son när det här hände er?

– Jag tror inte han har tänkt så mycket på det för att dels så har jag sett till att han har det han behöver och sen så har han aspbergers också och han har inte samma behov och krav som andra tonåringar. Han är nöjd med det han har och det är ju en himla tur. Jag satsar på att vi äter bra. När det var som jobbigast satsade jag på maten ordentligt när han var hos mig och den veckan som han inte var hos mig då kunde jag leva på varma koppen, något billigt och lättvindigt bara.

Har det varit jobbigt att prata om det med andra?

– Nej det tycker jag faktiskt inte. Det är så många som har hamnat i det här just på grund av sjukdom, och jag tror att det är viktigt att det kommer fram. Det är en helt ny grupp som har hamnat på socialen på grund av utförsäkringar till exempel och att inte Försäkringskassan accepterar intyg från läkare. Vi är väldigt många. Jag känner att ju mer vi pratar om det desto bättre.

Vem skulle du säga att du var innan du blev sjuk och innan ni fick problem med pengar?

– Jag trodde att jag skulle klara det mesta. Alla kan ju bli sjuka men det hade jag ingen tanke på att bli. Jag var ensamstående ganska länge och jag tänkte att nej nu kämpar vi på. Jag är en väldigt envis person på det viset och det var kanske farligt för jag drev mig väldigt hårt fram till gränsen när det inte gick längre.

Hur mycket värk har du nu när vi sitter här?

– Det är ett ständigt molande i ryggen, benen, överallt. Jag känner det hela tiden. Vissa dagar är det värre och är det kallt värker det mer, för då spänner man sig.

Hur kan man vänja sig vid att ha värk hela tiden?

– Det är inte så lätt. Man får ha sina knep och lära känna kroppen. Man måste anpassa sig för man kan inte hålla på så som man gjorde tidigare. Så fort jag kommer upp i för högt tempo då får jag hjärnfrys. Det sätter sig i huvudet och blir helt stopp. Då måste jag vila.

Idag mår EvaLena bättre och de bra dagarna har blivit fler än de dåliga. Vändpunkten var när hon via kommunens projekt Kraftstationen fick träffa en arbetscoach som stöttade och förstod.

– Hon trodde på mig. Att bli misstrodd är nog det värsta av allting, det är värre än det här med ekonomin ärligt talat. Man känner att man måste bevisa att man är sjuk och då blir man ännu sjukare. Men hon lyssnade på mig och ville hjälpa mig vidare. Det var vändningen. Det kändes efter ett tag att jag var på rätt väg.

Genom kommunens projekt började EvaLena praktisera på Ulleruds församling. I början blev det någon timme i veckan, och gradvis har det blivit allt mer.

– Jag blev mottagen med så mycket värme, glädje och stolligheter. Ibland skrattar man hela förmiddagen och jag kände att jag fick mer energi när jag var här än när jag kom.

Vad gör det med ens självkänsla och självbild när man inte kan jobba och försörja sig?

– Självkänslan blir väldigt låg. Särskilt om man identifierade sig med det jobb man hade tidigare. Helt plötsligt orkar man ingenting och vad blir man då? Man blir tom. Det tar ett tag innan man får bygga upp något nytt igen. Jag fick kognitiv beteendeterapi och det hjälpte mig väldigt mycket. Man har vissa tankebanor som man fastnar i väldigt lätt, men som man kan bryta.

Hur har du orkat vara mamma mitt uppe i allt?

– Viktor behövde mig på ett speciellt sätt. Han har ju aspbergers och behövde mig på ett lite annat sätt än min två andra barn. Han var min drivkraft. När det var som jobbigast var det honom som jag tänkte på, att jag kan ju inte flippa ur nu för jag måste vara mamma också.

Har du pratat med din son om pengar?

– Han är mycket väl medveten om hur vi har det. Jag tycker inte att man ska dölja det. Han vet om det men blir inte lidande av det för jag försöker se till att vi har det vi behöver.

Har han varit arg eller ledsen över situationen?

– Det kan han bli och han önskar att jag var frisk. Vi pratade en gång om vad man skulle önska om man hade tre önskningar. Då sa han att den första önskningen skulle vara att du var frisk mamma. Det var väldigt osjälviskt av honom, men det önskade han, så att jag skulle kunna jobba och vi skulle kunna ha det bra.

Hur känner du för framtiden?

– Det finns mycket hopp och glädje. Förut när jag blev så där jättetrött så blev jag rädd och tänkte att jag aldrig skulle må bra igen. Men nu kan jag tänka att imorgon känns det nog bättre.

Vad drömmer du om?

– Jag drömmer om att kunna arbeta. Det ligger inte så långt bort nu som det gjorde förut. Jag drömmer om att kunna försörja mig själv och att kunna välja var jag ska bo och sådana saker. Att kunna välja och bestämma själv.