Sona lever i ständig väntan

Regnet öser ner dagen då jag träffar Sona Jubrail på asylboende i Lesjöfors. Hon kommer ut och hälsar mig välkommen och vi skyndar oss in i den slitna byggnaden, uppför smala trappor, till lägenheten där Sona bor tillsammans med sönerna Omar, 12 år och Fadi, 16.

Lesjöfors har varit deras hem sedan fem år tillbaka men ännu vet inte Sona om de kommer att få stanna i Sverige, och oron för utvisning är tung att bära.

– Jag känner mig som en död människa. Jag har inte något att göra, jag bara väntar. Jag måste ha hopp för mina barns skull men det känns som att jag har blivit 20 år äldre. När jag kom hit var jag mycket pigg och glad men nu, efter fem år, känner jag mig mycket trött och sjuk. Jag känner mig inte som Sona, utan som en annan människa. Sona kanske är död, jag vet inte.

Sona är 38 år och kommer från Palestina. Efter en kortare tid i Jordanien och i Libanon flydde hon tillsammans med barnen till Sverige 2007. Den första tiden kände Sona stort hopp om att få uppehållstillstånd. Men efter ungefär ett och ett halvt år kom beskedet från Migrationsverket – familjen fick inte stanna. Att återvända till hemlandet var helt otänkbart så Sona överklagade beslutet och väntan fortsatte.

Hon säger att det vore en katastrof om de tvingades återvända och hon oroar sig framförallt för barnens skull som känner sig hemma i Sverige nu.

– Det är inte lätt för dem. De har lärt sig svenska, går i svensk klass båda två, har svenska kompisar och har lärt sig om svenska traditioner. De har glömt arabiska och kan inte läsa eller skriva på arabiska längre.

Den första tiden som asylsökande fick Sona undervisning i svenska och hon praktiserade på en pizzeria. Sona skulle vilja lära sig mer svenska men både svenskaundervisning och praktik erbjuds bara den första tiden man söker asyl.

– Vad ska vi göra? Ska vi bara sitta hemma, äta och sova? Det är inte ett normalt liv, säger hon.

Sona berättar att stressen över att vänta på besked har gjort att hon med åren har drabbats av allt svårare huvudvärk och vissa dagar mår hon så dåligt att det är svårt att orka med vardagen. I de svåraste stunderna har hennes kristna tro varit en stor hjälp.

Sonas kök doftar av kryddor och på skåpluckorna sitter massor av urklipp med recept upptejpade. Hon tycker om att laga mat och varje dag försöker hon göra något gott till sig och barnen. Det blir både arabiska och svenska rätter och när 12-årige Omar vaknat och kommer ut i köket hjälps de åt att göra pannkakor till frukost.

Under de fem åren som familjen varit i Sverige har de bott i Lesjöfors. Sona trivs bra med lugnet och känner sig hemma. Men det är ett litet samhälle och det finns inte så mycket att göra för barnen på fritiden.

I framtiden drömmer Sona om ett "vanligt" liv, ett riktigt jobb att gå till, att ha ett eget hem, en bil och att hennes barn fått bra liv. Och hon drömmer om att bli farmor, gärna en till en liten flicka eftersom hon själv har två söner.

Skulle du vilja stanna i Sverige resten av livet?

– Ja. Jag har bott här i fem år och jag trivs med allt här. Så absolut, jag vill fortsätta leva här.

Några veckor efter att vi intervjuade Sona Jubrail kom svaret från Migrationsverket – familjen får stanna i Sverige.

– Det var jättekul, vi är mycket glada. I början var det svårt att förstå och barnen frågade varje minut är det sant mamma? säger Sona.

Nu planerar familjen att flytta från Lesjöfors, vart har de ännu inte bestämt, men kanske till Karlstad. Barnen ska fortsätta att gå i skolan och Sona ska börja läsa svenska igen.

– Vi ska ha ett vanligt liv. Vi hoppas att det ska bli bättre nu.