Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.
(5:42 min)
Krönikör Göran Rosenberg om biologins återkomst
Publicerat lördag 8 juli kl 17.20
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR Foto: Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR

Läs Göran Rosenbergs krönika här.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

För inte så länge sedan sorterades och klassificerades människor efter något som kallades ras, vilket var en kategori som i breda kretsar ansågs skilja högre stående människor från lägre. Det hela hade status av vetenskap och i Uppsala grundades 1922 ett statligt rasbiologiskt institut som hade till uppgift att främja något som kallades rashygien vilken i sin tur hade till uppgift att skilja ut biologiskt bättre raser och individer från biologiskt sämre och på det sättet förbättra något som kallades folkstammen. I den storartade filmen Sameblod kan vi se hur det i Sverige kunde gå till i praktiken.

Sedan ett antal miljoner människor hade offrats på rasbiologins altare, och det stod klart att rasbiologin inte bara var en vetenskaplig humbug utan en politisk och mänsklig katastrof, lade sig ganska snart ett tungt tabu inte bara över idén om raser utan också över idén om biologiska skillnaders betydelse för vilka vi är och vad vi är värda.

Istället stadfästes och betonades människors lika värde oavsett biologiskt ursprung och biologiska egenskaper, vilket förutom att det var bättre politik dessutom byggde på  bättre vetenskap. De genetiska skillnaderna mellan grupper av människor med exempelvis olika hudfärg är bevisligen mindre än de genetiska skillnaderna mellan individer oavsett hudfärg.

Det är sant att mycket av det vi är och blir, är vi födda med. Utan de gener som skiljer människan från andra arter kan vi inte bli till människor (även om det bara är en procent som genetiskt skiljer oss från vår närmsta släkting bonoboapan).

Men det är inte generna enbart som gör oss till människor, utan också det vi kallar kultur, det vill säga den värld – eller de världar – som vi med hjälp av den där lilla genetiska skillnaden har fått förmågan att kunna skapa åt oss själva.

Ta bort kulturen – språket, berättelserna, konsten, minnena, drömmarna och samhällena som de bygger – och det blir inte mycket kvar av den värld som gör oss till människor.

Människan är på gott och ont sin egen skapelse, kapabel att bygga sig de mest häpnadsväckande världar – och lika kapabel att förstöra dem igen.

Och numera fullt kapabel att förändra villkoren för allt liv på jorden och göra slut på världen som vi känner den.

I den meningen kan man kanske säga att kulturen har segrat över biologin. Det är i varje fall mycket biologi som idag är i händerna på människans kultur.

Vilket har fått en del forskare att börja misströsta om kulturen och sätta sitt hopp till biologin igen, eller snarare till möjligheten få fram en biologiskt bättre rustad människa; smartare, mer intelligent, mer konstruktiv och mindre destruktiv, mer benägen till samarbete och mindre benägen till konflikter och krig. Och på det sättet också eliminera den mänskligaste av alla svagheter, benägenheten att göra misstag, det vill säga det som när något går fel brukar kallas den mänskliga faktorn.

Och det är väl här någonstans jag börjar ta mig för pannan, eftersom jag tror att vår benägenhet att göra misstag inte går att skilja från vår benägenhet att göra storverk, lika lite som vår förmåga att riva ner går att skilja från vår förmåga att bygga upp.

Den mänskliga faktorn är just det, den faktor som skiljer människan från alla andra arter. Hästar eller fjärilar gör inga misstag, men heller inga storverk. Det särskilda med att vara människa är inte förmågan att göra det rätta, det är hästarna och fjärilarna bättre på än vi, utan friheten att välja mellan att göra en sak och en annan.

Jag underskattar inte biomedicinens eller genteknologins eller robotteknologins möjligheter att förändra människans egenskaper, lika lite som jag underskattar de hot och utmaningar som människans kultur idag ställer världen inför.

Men jag är också gammal nog att frukta biologins återkomst som människans öde.  

Eller som jag ser det, människans fängelse.

Där biologin går in går friheten ut.

Där biologin bestämmer vilka vi är och vad vi gör upphör friheten att välja vilka vi vill kunna bli och vad vi vill kunna göra.

Friheten att förstöra världen är också friheten att rädda den, och så länge den friheten är vad som gör oss till människor är det kulturen och inte biologin som fortsatt är människans öde.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".