Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Theatrical fields på Bildmuseet

Publicerat onsdag 2 oktober 2013 kl 08.00
"Det sägs att dom flesta av oss föds som original men dör som kopior"
(2:21 min)
1 av 2
Stillbild ur Constanze Ruhms "X Characters/RE(hers)AL, 2003/4
2 av 2
Besökare inför Judith Barrys videoinstallation Voice off (1999). Foto: Polly Yassin

Mötet mellan konst och teater står i fokus för Bildmuseets stora utställning i höst. Theatrical Fields heter den och består av sex stora videoinstallationer utvalda av den tyska curatorn Ute Meta Bauer. Bland konstnärerna finns den amerikanska performancelegenden Joan Jonas och den brittiske konstnären och filmaren Isaac Julien.

– Jag känner mig verklig, trots att jag vet att jag är en kopia, säger replikanten Rachel till spöket Hari, i en av videoinstallationerna på Bildmuseet. Båda två fantasifoster från historiens bästa science fiction-filmer - Blade runner och Solaris.

Det sägs att dom flesta av oss föds som original men dör som kopior. Så är det säkert. Men kanske inte helt utan motstånd, ändå. Och kanske är scenen en särskilt viktig plats för den motståndskampen. Ungefär så uppfattar jag curatorn Ute Meta Bauers tanke med den här utställningen, även om hon själv gör sitt bästa för att fördunkla den, i museets broschyr.

Länge var "teatral" ett skällsord i bildkonsten - ett teatralt konstverk var oäkta, nästan smutsigt. Idag är det tvärtom. Med sina associationer till lek och karneval är teater förknippat med lust och frigörelse. Det är ingen ny mark Theatrical Fields bryter - Bonniers konsthall hade en utställning om konst och teater för tre år sen, Scenväxlingar, och de var inte heller först. Två av dom fem installationerna på Bildmuseet är hämtade från 2002 års Documentautställning i Kassel, som Ute Meta Bauer själv var med och gjorde.

Att det ändå inte växer mossa på Theatrical Fields beror på att konstverken, med något undantag, är starka. Och att dom har något väsentligt gemensamt, i kritiken av de roller vi tilldelats. Allra tydligast i Österrikiska Constanze Ruhms filmprojekt X Characters. Det är där vi möter replikanten Rachel och spöket Hari, jämte fem andra kvinnor hämtade ur filmklassiker som Bergmans Persona och Godards Vivre Sa Vie.

Kvinnoroller skrivna, förstås, av manliga auteurer - men som Constanze Ruhm försöker släppa fria, genom att låta dem mötas på en flygplats, strandade på grund av dåligt väder. Var är dom på väg? Vilka vill dom vara? Vad har dom att säga varann? En kollektiv manusprocess har lett fram till en timslång enaktare, som genomsyras av en inspirerande känsla av möjlighet.

Hari frågar Rachel om kärlek, om hon upplevt den?
– Jag lär mig, svarar replikanten. Spöket skakar på huvudet.
– Då är det inte riktig kärlek.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".