Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sirous Namazi på Galerie Nordenhake

Publicerat tisdag 26 augusti 2014 kl 13.05
"Bilder som skulle återskapa ett förlorat paradis, men som ser ut som en mardröm"
(2:40 min)
1 av 3
Ur Film stills (beskuren)
2 av 3
Sink (2014)
3 av 3
Carpet (2014)

I november 1978 vandaliserades och plundrades konstnären Sirous Namazis barndomshem i Iran. Han var själv 8 år gammal vid händelsen, och i sin nya utställning på galleri Nordenhake i Stockholm försöker han rekonstruera hemmet, eller åtminstone delar av det, som det såg ut före katastrofen. Sirous Namazi representerade Sverige på konstbiennalen i Venedig 2007 och hans verk finns bland annat i Moderna museets samlingar. Mårten Arndtzén har sett hans nya arbeten. 

En ytterdörr med handtag i mässing. En grå persienn. En takkrona i orangefärgat glas med förgyllda bårder.

Några av de fragment som Sirous Namazi återskapat i minsta detalj, i naturlig storlek, men helt ur minnet - sitt eget och sina närmastes.

Katastrofen i deras liv utspelade sig före de digitala molnens tid, så tillsammans med det här hemmet förstördes också alla bilder av det. De enda foton som finns kvar är fyra kraftigt bleknade kort tagna omedelbart efter händelsen.

I katalogen berättar konstnärens syster om den dagen, då de vågade sig hem igen. Och hur de, på vägen dit, kunde se att deras trosfränders hem också låg i ruiner. Familjen Namazi tillhör Bahai, en religion som förespråkar tolerans men som själv bara tolererats periodvis i Iran, där den uppstod. Och inte alls sedan revolutionen 1979 (idag har den istället sitt säte i Haifa, Israel).

Det är egentligt underligt, att vi så sällan får se den här sortens gestaltningar. Berättelser som familjen Namazis är, som man säger, legio i Sverige idag. Många delar deras erfarenhet av förföljelse, men Sirous Namazis nya arbeten har också en mer fundamental och allmän giltighet.

För kan man egentligen göra det han försöker sig på här?

Några av föremålen ser visserligen helt naturliga ut - ytterdörren, takkronan, en badrumsspegel - men här finns också ett handfat med en underlig, turkos färg och en orimligt liten blandare. Och en persisk matta, där konstnären helt enkelt låtit förstora och väva in moderns svartvita blyertsteckning ur minnet.

Det ser inte alls ut som en persisk matta. Men i förhållande till teckningen är den ju "sann".

Han prövar också en motsatt strategi i en serie kusliga, digitala bilder där familjens diffusa minnen omvandlats till hyperrealistiska interiörer utan minsta spår av den mänskliga faktorn. Och utan spår av liv. Bilder som skulle återskapa ett förlorat paradis, men som ser ut som en mardröm.

För det går ju inte att återskapa det tiden tagit ifrån oss.

Genom att ändå försöka - verkligen försöka - och misslyckas, blottlägger Sirous Namazi själva omöjligheten. Och den gäller ju oss alla, utan undantag. Vare sig vi är flyktingar eller inte; vilken religion vi än tillhör, eller ingen.

Vi lever och förr eller senare ska vi dö. Men innan dess ska vi glömma nästan alltihop.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".