Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – KONST

Inget nytt om dada i Umeå

Publicerat torsdag 23 november kl 13.00
Mårten Arndtzén: "Soundtracket visar prov på curatorisk fingertoppskänsla"
(2:14 min)
Kurt Schwitters / Theo van Doesburg: Kleine Dada Soirée, 1922 (beskuren)
1 av 3
Kurt Schwitters / Theo van Doesburg: "Kleine Dada Soirée", 1922 (beskuren) Foto: © Kurt Schwitters, Theo van Doesburg / Bildupphovsrätt 2017
"En fint och bitvis sinnrikt hängd men i grund och botten konventionell, konsthistorisk exposé i mellanformatet"
2 av 3
"En fint och bitvis sinnrikt hängd men i grund och botten konventionell konsthistorisk exposé i mellanformatet". Foto: Mikael Lundgren/Bild i Norr
Marcel Duchamps skiss med dedikationen "pour Beatrice Cunningham en souvenir d'un enfer à Philadelphia" (1913)
3 av 3
Marcel Duchamps skiss från 1913 med dedikationen "pour Beatrice Cunningham en souvenir d'un enfer à Philadelphia". Foto: Mårten Arndtzén/SR

För 101 år sedan föddes en spretig konströrelse som tog sig namnet "dada" i Zürich och spred sig sedan över världen. Nu visar Bildmuseet i Umeå en historisk tillbakablick på dadaismen med verk av ett 40-tal konstnärer.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Dada är dada"
Plats: Bildmuseet, Umeå
Konstnärer: Sonia Delaunay, Marcel Duchamp, Suzanne Duchamp, Viking Eggeling, Max Ernst, Elsa von Freytag-Loringhoven, George Grosz, Raoul Hausmann, Emmy Hennings, Richard Huelsenbeck, Hannah Höch, Marcel Janco, Greta Knutson-Tzara, Man Ray m.fl.
Curatorer: Brita Täljedal, Alexandre Fruh och Adrian Notz
Tid: Till den 20 maj 2018

Varje konsthistorisk genomgång av dadaismen är dömd att framstå, mer eller mindre, som en syokonsulent på ett rejvparty. 

Dada var ju den minst museifähiga av det tidiga 1900-talets alla modernismer. Istället för mästerverk i brons och olja – uppsluppna cabareter som det bara finns enstaka foton och referat kvar av.

Och hur sorterar och förklarar man, på ett meningsfullt sätt, det som är avsett att vara provocerande meningslöst?

"Dada är dada" är alltså en väldigt lockande titel: har Bildmuseet gjort något nytt och lyckats berätta om dada på dadas egna villkor?

Nej. Så är det förstås inte.

Det här är en fint och bitvis sinnrikt hängd men i grund och botten konventionell konsthistorisk exposé i mellanformatet, organiserad i fem tematiska kapitel och med god genremässig bredd: collage, foto, film, poesi, måleri, musik, ready-made.

Det speciella med den är istället proveniensen, alltså att lejonparten av verken är utlånade av privata samlare, och alltså vanligtvis otillgängliga för oss i allmänheten. 

Och visst är det kul att se nya gamla konstverk, särskilt några fina saker av mindre namnkunniga dadaister som Bob Brown, Paul Joostens och Suzanne Duchamp.

Vem är den här Beatrice Cunningham som Marcel Duchamp dedikerat den där lilla skissen från det stora glaset till? Som tack för ett "helvete i Philadelphia"! Och vad gör en tuschteckning av Picabia från 1923 här? Han gjorde ju slut med dadaisterna två år tidigare.

Sånt kan man roa sig med, istället för att bekymra sig över att utställningen inte säger något direkt nytt om dada – och kanske mest är resultatet av några privatsamlingar som behövde luftas lite, så här i samband med 100-årsjubileet.

Men soundtracket visar prov på curatorisk fingertoppskänsla! Då och då, utan förvarning eller vidare förklaring, men ganska högt, rakt ut i rummet. Det är dada.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".