Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

The Lobster om kräftdjur, kärlek och lögn

Publicerat fredag 29 juli 2016 kl 06.30
"Gjorde han det? Det där äckliga?"
(4:03 min)
Colin Farrell på hotellet i The Lobster. Foto: Lucky Dogs.
1 av 2
Colin Farrell på hotellet i The Lobster. Foto: Lucky Dogs.
Från filmen The lobster av Yorgos Lanthimos. Bild: Filmfestivalen i Cannes
2 av 2
Från filmen The lobster av Yorgos Lanthimos. Bild: Filmfestivalen i Cannes

Den högst egensinnige grekiske filmskaparen Yorgos Lanthimos första film på engelska är här. Frihet, familjens kvävningspotential, ensamhet, passion är hans teman. Och aldrig kommer han undan beteckningen absurd.

Hummern, det är ett skaldjur med minst två fördelar, det lever länge och är fertilt länge. Hummern är inte lika gullig som en shetlandsponny och inte lika charmig som en hund. Med det är ett tankefel många människor gör det där. Att välja det djur de ska förvandlas till på känslomässiga grunder. Det håller inte. Det gäller att tänka rationellt. Även om inte just rationalitetet är det första ord man kommer att tänka på när premisserna för Lanthimos kärlekshistoria står klara. Ett antal ensamstående personer väljer att resa till ett mycket dystert, mycket välorganiserat spahotell för att bli kära. Om de blir det inom 45 dagar och får kärlek tillbaka får de flytta till ett dubbelrum och sen kanske ut i världen igen. Om de inte blir det förvandlas de till ett djur av personalen. De kan vinna tid genom att skjuta andra ensamstående som lever ett sorts gerillaliv i skogen. En skjuten, en extra dag.

Jag är ledsen men så knasiga är förutsättningarna för The Lobster. Och poängen med det är att varje vuxen person som haft eller inte haft en relation får tolka själv vilka skuld-, skräck- och behovsförhållanden den här anläggningen lirar med.

Det här är mina reflektioner:

Filmens bärande tanke är att varje äktenskap bygger på ett antal avgörande lögner om vem man egentligen är. Om de inte fanns skulle det aldrig gå att tillbringa ett liv med en annan människa. Här bland annat illustrerat genom falskt och äkta näsblödande.

The Lobster är filmiskt mycket mer intresserad av spahotellets grymma, förhöjda, likgiltiga relationsindutri än av scenerna med de ensamma i skogen. Alltså är de inte lika intressanta.

Colin Farrell gör sitt livs roll. Med ett gammalt beprövat recept: Han har ätit på sig en mjuk tjugokilos kostym av fett, den gör honom trögare, blygare och placerar honom på en intressant punkt. närmare mitten av skalan mellan vanlig tant och vanlig farbror. Långt från den fasansfullt tråkiga, trasiga machopunkten där han brukar husera.

The Lobsters utseende? Där finns torkan i grå, välmöblerade Roy Andersson-rum, där finns den jagade paniken i The Shinings Overlook-hotellkorridorer, så det är ingen skön plats att vara på.

Slutet. Där ställs en fråga på sin spets. Gäller grundpremissen? Att varje äktenskap, även de djupt kärleksfulla, bygger på minst en grandios lögn inför den andre, ett stort mått av falskspel, eller är det inte så?

Filmen slutar innan huvudpersonen hinner bevisa eller dementera. Och jag märker att jag vill verkligen verkligen veta. Det hänger på om han gjorde det? Det där hemska och äckliga. Eller lät han bli och fejkade?


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".