Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Julieta - Almodóvarskt med en djup nyans av vemod

Uppdaterat fredag 21 oktober 2016 kl 06.29
Publicerat torsdag 20 oktober 2016 kl 06.29
Roger Wilson om Julieta
(2:28 min)
Pedro Almodóvars film Julieta
1 av 3
Foto: Pressbild / Studio S
Pedro Almodóvars film Julieta
3 av 3
Foto: Pressbild / Studio S

Allt om min mamma", "Min hemlighets blomma" och "Tala med henne" är några av den spanske regissören Pedro Almodóvars största framgångar. Nu är han aktuell på nytt med "Julieta" som handlar om en mor som tappar kontakten med sin dotter. En film som väcker en hel del Almodóvar-nostalgi hos vår recensent Roger Wilson.

"Julieta" uppfyller alla kriterier för en klassisk Almodóvarfilm. Den har en kvinnlig huvudperson med en mörk hemlighet. Den kretsar kring moderskap och kärlek. Intrigen innehåller både svek och ond bråd död. Och så är det som om hela filmen liksom doppats och färgats i den allra djupaste nyansen av vemod.

Ja, faktum är att "Julieta" känns mycket mer Almodóvar än vad han lyckats med i sina filmer de senaste tio åren. Vilket kanske är lite överraskande eftersom just den här filmen löst bygger på tre noveller av nobelpristagaren Alice Munro. Hennes historier vävs in i en berättelse som kretsar kring minnen, med många och långa återblickar, och i nästan varje scen finns den där välbekanta känslan av ett stillsamt obehag. Ett slags olycksbådande tonläge som gör nästan varje scen fängslande och betydelsefull. Även om egentligen kanske inte är det. 

För eventuellt finns det en bihandling för mycket i "Julieta", och visst är hela historien berättad på ett lite för bakvänt och distanserat sätt för att riktigt gripa tag i mig. Kanske måste man också vara ett gammalt Almodóvarfan för att uppskatta "Julieta" fullt ut. Den har liksom lite svårt att stå för sig själv, utan att få hjälp av nostalgin och igenkänningen från hans gamla filmer.
För som helhet är det här på sin höjd en genomsnittlig Almodóvarfilm. Men den första på mycket länge av den spanske regissören som gör att jag lämnar biosalongen vemodig, men på det där lyckliga sättet.
Fast en sak retar jag mig på här, precis som i de flesta av Almodóvars senaste filmer. Den slutar ungefär där jag skulle vilja att den började.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".