Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Olafur Eliassons frihetsfabrik

Publicerat torsdag 8 oktober 2015 kl 06.00
"En riktigt upplivande inomhuspromenad"
(2:24 min)
"Beauty" (1993) Foto: Anders Sune Berg
1 av 3
"Beauty" (1993) Foto: Anders Sune Berg
"Model room" (2003) Foto: Anders Sune Berg
2 av 3
"Model room" (2003) Foto: Anders Sune Berg
Olafur Eliasson "Verklighetsmaskiner"
3 av 3
Olafur Eliasson "Verklighetsmaskiner". Foto: Anders Sune Berg

Sedan han installerade en konstgjord solnedgång på Tate Modern i London för över tio år sedan hör danske Olafur Eliasson till världens mest eftersökta konstnärer. Hans verk är ofta både spektakulära och tekniskt komplicerade, som när han försåg New York City med fyra stora vattenfall 2008. Men han har också tagit fram en soldriven LED-lampa för läxläsande barn i tredje världen. Nu har denne samtidens Leonardo da Vinci kommit till Stockholm, där hans verk fyller både Moderna museets stora sal och den hos grannen Arkdes. Kulturnytts Mårten Arndtzén har sett utställningen "Verklighetsmaskiner".

När den första besvikelsen lagt sig - ingen solnedgång, inga stora vattenfall den här gången - så blir det här en riktigt upplivande inomhuspromenad. Väl komponerad, och på sätt och vis också mer relevant. För egentligen är Olafur Eliasson motsatsen till den där konstens Joe Labero han ofta framställs som. Visst trollar han med ljuset så vi tappar hakan ibland - men alltid med öppna kort.

I den över 20 år gamla installationen "Beauty" (1993) står vi inför ett rogivande och översinnligt vackert draperi av vatten, luft och ljus - framkallat av en dusch och en enkel strålkastare. Man får till och med traska rakt igenom draperiet; ingen illusion bryts, ingenting går sönder - själv blir man blir knappt ens blöt. Och i "Big Bang Fountain" (2014) framkallar Eliasson en slags ögonblicksskulpturer med precis samma komponenter. Vi ser vattnet som i stillbilder, utskurna ur tiden, men hör hur det brusar, ständigt, i mörkret.

Så där spjälkar han upp upplevelsen av sina verk. Och pekar ut den som just upplevelse - i motsats till tinget i sig. Ungefär som de franska kubisterna gjorde för hundra år sen, när de skrotade det egocentriska centralperspektivet och försökte måla från alla möjliga håll samtidigt.

Jämför det rykande färska verket "Less Ego Wall" (2015) med nåt av Georges Braques stilleben i samlingarna så ska ni se. Enda skillnaden är att Eliasson skippat motivet och låter sitt verk - en genombruten vägg av speglar i olika vinklar - "föreställa" rummen runtomkring och besökarna istället. Som en sorts rumsmixer, som får allt att flyta in i och spegla varann.

Ibland begår han en vådlig balansgång mellan det sublima och det banala. Men det gör inte så mycket, för Eliasson får ändå någonting gjort. Istället för att påstå någonting särskilt öppnar de här "verklighetsmaskinerna" ett rum, mellan upplevelsen och tinget, som är fullt av möjligheter. Av frihet.

En sorts sensmoral lurar nog också där inne. För om verkligheten inte ser ut på ett sätt, utan på alla möjliga, så finns det ju anledning att vara lite ödmjuk.

Mårten Arndtzén
marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".