Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Bröderna Chapman möter Goya på Magasin 3

Publicerat tisdag 1 mars 2016 kl 06.40
"Här kan man gå runt rätt länge och fnissa åt brödernas bisarra fantasi"
(3:00 min)
Jake och Dinos Chapman, The Sum of All Evil, 2012-13 (detalj). Foto: Todd-White Art Photography, courtesy White Cube.
1 av 4
Jake och Dinos Chapman, The Sum of All Evil, 2012-13 (detalj). Foto: Todd-White Art Photography, courtesy White Cube.
Francisco Goya, Los Desastres de la Guerra, 1810-23. Samling Nationalmuseum.
2 av 4
Francisco Goya, Los Desastres de la Guerra, 1810-23. Samling Nationalmuseum.
Jake och Dinos Chapman, Disasters of War, 1999 (detalj). Samling Magasin III. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
3 av 4
Jake och Dinos Chapman, Disasters of War, 1999 (detalj). Samling Magasin III. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
Jake och Dinos Chapman, Kino Klub, 2013.
4 av 4
Jake och Dinos Chapman, Kino Klub, 2013. Foto: Christian Saltas

Damien Hirst djurkroppar i formalin och Tracey Emins obäddade säng i all ära - bröderna Jake och Dinos Chapman räknas ändå som de allra mest provokativa i den generation brittiska konstnärer som slog igenom på 1990-talet. Nu visas deras verk på Magasin 3 i Stockholm, tillsammans med brödernas främsta inspirationskälla: den spanske konstnären Francisco Goyas grafiska serie Los Desastres de la Guerra  - Krigets fasor - från början av 1800-talet. En svit som brukar betraktas som den första skildringen av krigets verkliga ansikte, bortom hjälteporträtt och pampigt bataljmåleri.

Jorå, här får vi se hur det gick till när Napoleon spred upplysningen till Spanien: våldtäkterna, tortyren, stympningarna, drivorna av lik. Flyktingarna och svälten.

Att Goya avstod från att publicera sina Desastres har bidragit till hans eftermäle som den förste moderne konstnären, på uppdrag av sitt eget samvete och inget annat. Men var det verkligen hans moraliska patos som gjorde konsten så övertygande? Finns det inte också en pervers njutning i de utstuderade illustrationerna av våldet? Och är det inte snarare därför bilderna berör oss, än idag?

Den här oförskämda frågan är utgångspunkten för hela bröderna Chapmans konstnärskap. Bland det första de gjorde tillsammans var en serie repliker på Los Desastres mest ohyggliga scener, återgivna i detalj, fast som små färggranna leksaksfigurer. Det borde inte varit så provocerande, med hur central konsumtionen av våld är i västerländsk populärkultur. Vilket nog var precis vad bröderna ville peka på.

Men idag, när Islamiska Staten använder samma sorts vidrigheter i sina reklamklipp på internet kan man ju tycka att verkligheten gjort bröderna Chapmans påpekanden överflödiga.

Att de ändå lyckats uppröra tillräckligt mycket för att, någorlunda, hålla positionen som den brittiska konstens "bad boys" i över 20 år nu, säger väl ändå något om vårt behov av att bli genomskådade. På Magasin 3 har de placerat ut skyltdockor i Ku Klux Klan-mundering och birkenstocktofflor här och var, som ställföreträdande museipublik. En aningen övertydlig påminnelse om deras moraliska ärende.

Eftersom den här utställningen är tänkt som en direkt dialog mellan Goya och bröderna Chapman hade jag hoppats på att få se den där upplagan av Desastres de la Guerra som de tog sig friheten att göra om efter eget behag, och alltså förstöra, för en 12-13 år sen. Det är nog deras, på riktigt, mest provocerande verk hitills. Eller varför inte de där akvarellerna av Hitler som de behandlade på ett likande sätt?

Men "The Sum of All Evil" (2012-13) är inte heller så tokig. Det är en sorts vidareutveckling av leksakskonceptet, men uppblåst till en totalvision av helvetet fördelad på fyra stora vitrinskåp ställda i kors (vad annars?).

Här kan man gå runt rätt länge och fnissa åt brödernas bisarra fantasi, som hämtar näring från koncentrationslägerskildringar men lägger till dinosaurier, levande skelett, McDonaldsclowner och över huvud taget driver vedervärdigheten så långt att den blir skrattretande.

En riktig "conversation piece" alltså. Men inte särskilt upprörande. Även om det inte ser ut så, vid första anblicken, så verkar Jake och Dinos Chapman i en upplysningstradition som är lätt att sympatisera med. Men drabbande som Goya blir deras verk aldrig, eftersom de ersatt medlidandet - som också finns i Los Desastres - med humor.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".