Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Max Book på Waldemarsudde: retrospektiv och comeback

Publicerat onsdag 16 mars 2016 kl 06.30
"Som flaskpost från en mindre ängslig tid"
(2:38 min)
Max Book, Skottåret, 2012. Blandteknik på duk/akrylbaserad, 200 x 260. Foto: Max Book
1 av 3
Max Book, Skottåret (2012). Blandteknik på duk/akrylbaserad, 200 x 260. (beskuren) Foto: Max Book
Max Book, Två fabriker, 1981. Olja och lack på spånplatta, 47,5 x 58. Foto: Moderna Museet
2 av 3
Max Book, Två fabriker, 1981. Olja och lack på spånplatta, 47,5 x 58. Foto: Moderna Museet
Max Book, Red vue, 2002. Blandteknik på duk/akrylbaserad, 77 x 86.
3 av 3
Max Book, Red vue (2002). Blandteknik på duk/akrylbaserad, 77 x 86. Foto: Lars Engelhardt

Max Book är nog den enskilde konstnär som kommit att förknippas starkast med postmodernismens genombrott i svenskt kulturliv. Ingen av hans generationskamrater var riktigt lika brutal i sitt konstnärliga uppbrott från det föregående. Book kunde måla med självförstörande färg, skruva fast formbröd på målningar eller bryta dem mitt itu. Sedan mitten av 90-talet har han verkat lite grann i medieskugga, men i helgen öppnade hans hittills mest omfattande utställning: retrospektiven Mata Hare på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.

PODD. Mårten Arndtzén och Måns Hirschfeldt i samtal om Max Book

Det har blivit mycket vatten på sistone, i bilderna. Som i den stora målningen "ormenOrmen" (2014-15), där en forsande flod brutit sig ur sin fåra och hotar att dra med sig omgivningen, inklusive en röd liten stuga, i sin sugande malström.

I förgrunden pekar en likblek man varnande ned mot vattnet, med ansiktet redan förvridet av dess gravitationskraft. Utgången förefaller utstakad.

Men det är inte bara motiven som är vattensjuka. Oavsett vad målningarna föreställer böljar och kränger bildrummen som upprörda hav. Eller hallucinogena snedtrippar. En rasande instabil bildvärld, med digitala foton som utgångspunkt - men måleriet börjar redan i datorn för att sedan byggas på analogt, med akrylfärg och skräp.

Den här tekniken, som Book utvecklat av hälsoskäl, gör hans sena måleri lite beskedligare än det som många nog förknippar honom med, från 1980- och 90-talen. Men bara på ytan. Där dramatiken - de brutala kollisionerna mellan väsenskilda element, genrer och bildspråk som är kärnan i Books måleri - tidigare utspelade sig just på dukens yta, nästan skulpturalt, har de nu flyttat in i bildrummet. Och satt det i brand.

På Waldemarsudde är hängningen estetisk snarare än kronologisk, på ett sätt som gör sambandet mellan gammalt och nytt tydligt. Men därmed också utvecklingen - synnerligen lyckat för en retrospektiv.

En annan sak som blir uppenbar är hur mycket Max Book varit och förblivit ett barn av det sena 1970-talet, när han först tog upp penslarna. Av punken och postpunken: det oskolade, kraftfulla uttrycket, det envisa motståndet mot allting tryggt och trevligt, och så förstås undergångsstämningarna - som visserligen bär på ett eko från kalla kriget, men utan att kännas det minsta inaktuella.

Ändå blir det aldrig dystert. Det finns en skruvad humor som bryter fram överallt, i detaljer och titlar. Men också för att själva avgrunden är så lockande hos Book. Jag kan stå i timmar framför hans sönderfallande världar, och hela tiden upptäcka nya saker medan jag sjunker.

Här är Max Books måleri anakronistiskt, men på ett bra sätt. Som flaskpost från en mindre ängslig tid. När systemkollapser ännu kunde vara både hot och möjlighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".