Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – KONST

Marianne Lindberg De Geer mellan stridslystnad och försoning

Publicerat tisdag 16 maj kl 06.26
Karsten Thurfjell om "Full Speed Ahead"
(2:38 min)
Full Speed Ahead med Marianne Lindberg De Geer på Färfabriken
Några av familjeporträtten i "Full Speed Ahead". Foto: Karin Björkquist

Marianne Lindberg De Geer hör till de konstnärer som gjort sin röst hörd. Nu visar hon en retrospektiv på Färgfabriken i Stockholm

Titel: "Full Speed Ahead"
Plats: Färgfabriken, Stockholm
Konstnär: Marianne Lindberg De Geer
Tid: Till 26 november 2017

Det som jag uppfattar som titelverket är en urtavla projicerad på konsthallsgolvet strax innan man träder in bland verken, en urtavla till en klocka som snurrar med farlig fart, just "Full Speed Ahead". Men vänta nu, snurrade den inte framåt alldeles nyss?

Nu går den ju bakåt med samma farliga fart!

Nu går den ju bakåt med samma farliga fart! Här råder tvära kast, och så har det väl alltid varit när man har försökt hänga med i de Marianne Lindberg De Geerska svängarna.

Enklast är att ta fäste i ansiktena, i maskerna. Lindberg De Geer var nyutbildad maskör när hon i relativt mogen ålder klev fram som bildkonstnär, och på ett dåförtiden ganska skamlöst sätt porträtterade nära och käras ansikten i storformat mot enfärgade bakgrunder, på ett sätt som både avväpnade och förundrade omgivningen.

Den lika självklara frasen "Jag tänker på mig själv" var inte mindre självupptagen, där detta själv mångfaldigades som ett oändligt antal av hennes egendomligt skelögda ansiktsmask som monterats in i massmediala och museala bilder på kända, ökända och misskända figurer som vi matats med under våra liv och proppat in i våra medvetanden. Den ständigt uppdykande Lindbergska fejan blir stor humor på den jättevägg av ackumulerad Zelig-bespegling som hunnit samla sig under åren.

Men precis som klockan vänder tvärt, gäller lika snabbt bråkigt krävande gravallvar på de bilder, filmer och dialoger som inte på något sätt väjer för de konflikter som de orsakar. Det finns ett mått av hänsynslöshet i Marianne Lindberg De Geers konstnärskap som ganska få kollegor kan matcha. Men eftersom hon är lika hänsynslös mot sig själv uppstår en egendomlig, oförsonlig balans i detta envetna tänkande på sig själv, där ingen helt enkelt kan komma undan.

Alla ligger dom där och guppar mellan stridslystnad och försoning.

Som balansen i dubbelskulpturen av hennes anorektiska jag och det kraftigt överviktiga, kanske hennes mest kända skulptur som ännu upprör i Växjö. Eller sig själv avmålad som pösig gubbe i skjorta och slips. Alla ligger de där och guppar mellan stridslystnad och försoning. Ibland lugnar det ner sig, som i melankolin hos de postcoitalt bedrövade kaninerna, ibland hettar det till som i den dokumenterade anmälan från kollegan Lena Cronqvist, som inte var ett dugg tilltalad av att Lindberg De Geer gick in och tallade med sitt ansikte på hennes grafiska blad.

Både klagobrevet från Cronqvist, med kuvert och innehåll, samt åklagarbeslutet som friade Lindberg De Geer har monterats på samma tavla, som ett monument över hennes notoriska jobbighet, och i skenet av min och ack så många andras konflikträdsla kan jag bara känna hur starkt denna jobbighet behövs.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".