Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – TEATER

Bångstyrigt och lekfullt i "Charlotte Löwensköld"

Publicerat tisdag 27 juni kl 14.12
Yvonne Ihmels om "Charlotte Löwensköld"
(3:50 min)
Skådespelaren Hanna Kulle i rollen som Thea Sundler.Foto: Håkan Larsson
Skådespelaren Hanna Kulle i rollen som Thea Sundler.Foto: Håkan Larsson Foto: HÃ¥kan Larsson

"Charlotte Löwensköld" är andra delen i Selma Lagerlöfs trilogi om en släkts öde genom århundraden. Uppsättning på Västanå teater handlar om det grundmurade patriarkatet och en stark ung kvinna.

Pjäs: "Charlotte Löwensköld"
Scen:
Västanå teater, Rottneros 
Av:
Selma Lagerlöf, dramatisering av Susanne Marko
Regi: 
Leif Stinnerbom
Skådespelare: Nadja Mirmiran, Daniel Lindman Agorander, Hanna Kulle 
Spelas till:
2 september 

Tänka sig. Att teatersverige har ett teaterhus i världsklass mitt ute på den svenska landsbygden. Jag blir lika glatt överraskad varje gång. Det kan inte ha varit lätt att kryssa mellan alla förvecklingar i relationerna emellan i "Charlotte Löwensköld". Med alla religiösa grubblerier, kärlek och hat, hämnd och begär och patriarkatets makt, men man gör det med den äran.

Nyckelreplikerna finns med, berättelsen drivs som alltid framåt av musiken och dansen och denna gång kanske mer än någonsin. En grupp professionella dansare i koreografi av Jimmy Meurling bildar talkörer, bryter upp replikerna som skapar en musikalisk rytm även i dialogen.

Musiken i sin tur, driver på, nästan piskar handlingen framåt, ibland i närmast halsbrytande vildsint dionysiskt, för att i nästa stund vara som en ömsint kärleksduett, nästan som ett konståkningspar på isen. Eller den där scenen alldeles i början när dansarna föreställer hästar och för ett ögonblick skrittar fram över scenen i passgång. Härligt!

Det känns som ett sammansvetsat gäng. Allt från musiker och dansare till trotjänare som Björn Söderbäck och Jacob Hultkrantz Hanson till nyare möten med skådespelare som Nadja Mirmiran och Hanna Kulle, den sistnämnda som skicklig karaktärskådespelare, Nadja Mirmiran fyller rollen som Charlotte Löwensköld med livsglädje, men lägger, på kvinnors vis skulden på sig själv när det går på tok mellan henne och fästmannen Karl-Artur, som i sin tur dras in i en pietistisk rörelse och blir väckelsepredikant, övertygande spelad av en lätt läspande Daniel Lindman Agorander.

Det är klassiskt nordiskt färgval i kvinnornas kostymer, ljusa färger som ska jaga bort mörker, utom Charlotte Löwensköld som fått kärlekens röda färg med guld i liv och kjortel, och Anna Svärd, den tillkommande och huvudpersonen nästa år, klädd i hoppets gröna färg. Och när kjolarna öppnas upp och knyts ihop bak på ryggen som förkläde, är det som en hälsning till publiken från kostymören själv, Inger Hallström Stinnerbom.

Men, detta skulle inte varit en pjäs signerad Leif Stinnerbom om där inte funnes paralleller till vår samtid. Här finns plötsliga inslag av breakdance eller stockholmsdiligensen som för tanken till vår utdöende landsbygd och hur var det nu med väckelsepredikanterna och det religiösa grubbleriet? Hur lätt går det inte att jämföra dagens situation, där patriarkatets makt på många håll förtrycker varje försök till frihet, och där gubbstruttar med en handskakning gör försök till att besegla det öde som väntar en Charlotte Löwensköld.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".