"Fragmente" och "Utopia 2012"
Det samtida Göteborg skildras såväl på Folkteatern med Lars Noréns nyskrivna pjäs "Fragmente" i regi av Sophia Jupither, som på Backa teater där Mattias Andersson låtit intervjuer om droger med unga göteborgare möta Thomas Mores 1500-talsklassiker "Utopia" i föreställningen "Utopia 2012".
Det någonting med Erlend Birkelands scenografi som känns besvärande, ett grovsopberg av gammalt bråte mitt på Folkteaterns Röda scen, madrasser utan överdrag, plastkassar, bylten, trasiga kläder, möbler. I allt detta finns elva skådespelare som växlar mellan ett trettiotal roller, i olika ja just "fragment" små scener som framträder likt bitar i ett kalejdoskop.
Vi möter ett liv på randen, utan pengar, utan hopp, utan kärlek med incest, våld och sjukdom. Och trots att skådespelarna är mycket bra, Åsa Perssons liksom spelade uppmärksamhet när ångesten dånar, Sergej Merkusjevs rigide städare och Anna Acksells unga psykpatient med kroppen hela tiden lite vriden som försöker hon vrida sig ut ur världen. Och Lars Noréns text har de djupa branterna mellan förtvivlan och komik som vi känner igen, som mannens returnerande kvinnans påstående att han sagt att han älskar henne: "Vad jag nu kan ha menat med det?"
Men trots all denna sceniska intelligens känner jag mig på något vis instängd i den här föreställningen, instängd i ett slags blick på människor som har det svårt, instängd i den här geggiga scenografin som till slut andas, jag vill inte säja förakt, men i alla fall ett avstånd till de gestalter som vistas där. Trash, sopor brer alltmer ut sig över teaterscenerna och likt filmens gangsterism riskerar hela miljön att bli till en kittling för medelklassen.
Desto öppnare och ljusare känns det på Backa teater, där några ungdomar sitter i fonden och blir intervjuade om sina drogvanor - 'eh ska det jag liksom säjer nu bli teater då' - och längs sidorna sitter skådespelare vid sina sminkbord. Ja det ska bli teater och här finns, som vanligt hos Mattias Andersson, ett syre mellan teater och verklighet, här är också med Thomas Mores "Utopia" med på ett hörn.
För är inte ruset så nära vi kommer ett Utopia? Eller är vårt liv här så långt från Utopia att vi måste droga oss? Och under alla olika teaterlekar vi blir indragna i under föreställningens gång av den fantastiska ensemblen känns det så tydligt hur man här på Backa är i stark kontakt med sin unga samtid och har en blick som definitivt inte begränsar. Här slutar allt med att vi bygger upp ett litet Utopia, med gatsten, bollar, instrument, allt i en enda röra, men en helt annan röra än soptippens.
