Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

Den perfekta sorgen – filmen om Jackie Kennedy

Publicerat fredag 3 februari kl 06.59
Mikael Timm: "Jackie" är framförallt en film om sorg
(2:59 min)
"Jackie"
1 av 3
Natalie Portman i "Jackie". Foto: Stephanie Branchu, Sbox Entertainement
Natalie Portman i Jackie
2 av 3
Natalie Portman i "Jackie". Foto: Stephanie Branchu, Scanbox Entertainement
Natalie Portman som Jacqueline Kennedy
3 av 3
Natalie Portman som Jacqueline Kennedy. Foto: Stephanie Branchu, Scanbox Entertainement

Natalie Portman är Osarsnominerad för sin insats i filmen "Jackie". Den handlar om hur Jacqueline Kennedy hanterar sorgen när hennes make mördats. Mikael Timm recenserar.

Titel: "Jackie"
Originaltitel: "Jackie"
Regissör: Pablo Larraín
I rollerna: Natalie Portman, Greta Gerwig, Peter Sarsgaard, John Hurt m fl
Genre: Drama
Betyg: 5 av 5

Biopics, biografiska filmer brukar åtminstone för mig ha en enda effekt: de får mig att längta efter boken. Så förutsägbart, så förutsägbart med alla dessa tidstypiska inredningsdetaljer, frisyrer och musik. Och så de berömda personerna som gör just vad man vet att de ska göra.

Men "Jackie" är något helt annat. Det är film som tillstånd, inte som episk berättelse. Inga transportsträckor, inga pedagogiska redovisningar. Det handlar egentligen bara om några dagar från det att John F Kennedy blir skjuten i Dallas, till hans begravning i Washington.

Perspektivet är hela tiden Jacquelines. Från det ögonblick maken dör i hennes knä och hon får blod och hjärnsubstans på klänningen så är hon till besvär för alla andra.

Hon kräver en för storslagen begravning så att hennes make aldrig glöms bort medan de andra vill att Kennedys presidentskap bara ska bli en parentes. Osannolik, dömd att förvisas till sagans värld. Och hon vill vara kvar i centrum.

Men "Jackie" är inte främst en politisk film även om den dimensionen är ofrånkomlig, "Jackie" är framförallt en film om sorg som blir än mer synlig av alla perfekta klänningar, frisyrer och inredningar.

Det här gestaltas mer än berättas. Och det sker i bilder. Manusförfattaren Oppenheim förstår att ord och bild kan säga olika saker och ändå fungera tillsammans. Den nye presidentens tunga kropp räcker för att uttrycka ett hot, dotterns blick räcker för att säga allt om saknad. Regnet och klafsandet på en kyrkogård säger att Kennedys inflytande är dömt att försvinna. 

Regissören Pablo Larraín har nog sett många sena Bergmanfilmer. Han skapar magi med Natalie Portmans ansikte, perfekt ljussatt. Och hon spelar med oerhörd precision. Närbilder där ögonen rör sig, munnen skevar en aning, och när Natalie Portman tittar in i kameran och tar ett bloss tvivlar jag inte på att hon är stigen direkt ur de grekiska tragedierna.

Och som rytmisk kontrapunkt till dessa vibrerande närbilder finns en cynisk monolog.

Så här rik kan film vara när regissör och skådespelare litar på varandra, på att manuset bär. Som tittare behöver man inte exakt vem som är vem av alla män med makt som finns kring änkan som steg för steg tvingas inse att också hon – den hon var – dog i Dallas.

Och nej. Jag längtar inte efter boken.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".