Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – TEATER

Kvinnan, kärleken och konventionen X 2 på Dramaten

Publicerat onsdag 13 september kl 09.48
Om Ensam och Anna Karenina på Dramaten
(2:56 min)
Livia Millhagen i Anna Karenina och Thérèse Brunnander i Ensam
Livia Millhagen i Anna Karenina och Thérèse Brunnander i Ensam Foto: Sören Vilks

"Anna Karenina" gavs ut i Sverige år 1885, Alfhild Agrells "Ensam" hade urpremiär 1886. Båda spelas nu på Dramaten. Anna Karenina i dramatisering av Helen Edmundson.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Anna Karenina av Lev Tolstoj, i dramatisering av Helen Edmundson
Plats: Dramaten, stora scenen
Regissör: Tobias Theorell
Översättare: Eva Ström
Skådespelare: Livia Millhagen, Per Svensson, Emma Brommé, Andreas Rothlin Svensson m fl
Scenografi: Magdalena Åberg
Titel: Ensam av Alfhild Agrell
Plats: Dramaten, lilla scenen
Regissör: Jenny Andreasson
Skådespelare: Thérèse Brunnander, Peter Engman, Karin Franz Körlof, David Fukuamachi Regnfors m fl
Scenografi: Marika Feinsilber

Så – vad ser jag idag, genom dessa båda kvinnoöden, i dessa iscensättningar? Jo – begreppet sanning. Mer än någonting handlar det om viljan att vara sann och vad det får för konsekvenser.

Anna väljer kärleken, väljer greve Vronskij, trots att hon är gift. Men livet hinner ikapp och rör sig förbi förälskelsen och då står hon där, som kvinna, i en tid då hon genom sitt val, genom sin sanning, har utmanat konventionen så till den grad att hon blir paria.

Anna väljer kärleken, väljer greve Vronskij, trots att hon är gift. Men livet hinner ikapp och rör sig förbi förälskelsen och då står hon där, som kvinna, i en tid då hon genom sitt val, genom sin sanning, har utmanat konventionen så till den grad att hon blir paria.

Tolstojs stora tragiska roman om Anna Karenina har både dramatiserats och filmats många gånger. Helen Edmundsons version jobbar medvetet med att ge en egen scenisk struktur åt stoffet. Anna Karenina får vända sig direkt till publiken och scenerna spelas upp i tillbakablickar.

Magdalena Åbergs scenografi, på stora scenen, som skapar starka stämningar och scenbilder med slöjor och med ljus, är en sorts minneskammare där Livia Millhagen som Anna finns med nästan hela tiden. Rank och rak till en början; hon gungar högt mot publiken, hon lever - sedan alltmer skör och sprucken när allting rämnar.

Men skönheten till trots - Tobias Theorells regi litar för mycket till bilderna. Det hela blir dovt och lite tungfotat.

På lilla scenen, däremot, är det lätt och luftigt.

Det är nämligen en ytterst charmig Ensam som Jenny Andreasson och ensemblen nu skapat, placerad i Marika Feinsilbers furuljusa scenografi. Alfhild Agrells pjäs är tydlig - ett idédrama där den ogifta modern Thora hävdar sin rätt att få vara just det, fast konventionen då gör att dottern, som oäkting, inte kan gifta sig med den unga man hon blivit förälskad i.

”Om det kan vara en heder att vara mitt barns far, hur kan det då vara en skam att vara hennes mor?” yttrar Thora med 1880-talets radikala kvinnokamp i ryggen.

”Om det kan vara en heder att vara mitt barns far, hur kan det då vara en skam att vara hennes mor?” yttrar Thora med 1880-talets radikala kvinnokamp i ryggen.

Och pjäsen har en sådan språklig vitalitet och en sådan hantverksskicklig uppbyggnad att det roar, hela vägen, men inte utan att Thoras kamp i Therese Brunnanders raka, sakliga tolkning fortfarande förmår väcka tankar - inte minst om de egna valens roll i förhållande till barnet.

Och det gäller ju även Anna Karenina. För vad är sanningslidelsen värd om den ställs emot någon annans möjlighet till lycka?

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".