Stina Oscarson chef för Radioteatern delar med sig av sina tankar om tiden samhället och konsten.

Jag har länge funderat på om det finns en feministisk rörelse bortom livspusselsfeminismen och därför ofta själv haft svårt att kalla mig feminist.

Men om den feministiska rörelsen legat sovit en Törnrosasömn eller villigt låtit sig förföras av erbjudanden om RUT-avdrag eller hopp om ökad tillväxt för de företag som kvoterar in kvinnor i sina styrelser så tror jag nu den börjat vakna.

Var under helgen på feministiskt forum och bara programmet vittnade om att något nytt är på gång. Och detta övertrumfades sedan många gånger om bara av mängden och mångfalden människor som en av dessa första sommardagar mitt under pågående långhelg valt att spendera sin lördag i förmodligen några av de tråkigaste lokaler som finns i Stockholm: ABF-huset på Sveavägen.

”Det finns inget som skiljer lobbying från vanligt politiskt arbete” skriver Johan Lönn, VD för en PR byrå, i en debattartikel i SvD i veckan och argumenterar för tranparens i hur partier och organisationer anlitar lobbyister. Gott så, men han gör ett stort felslut. Och han är inte ensam. Men det finns något väsentligt som skiljer lobbyism från vanligt politiskt arbete. Och felslutet han gör är detsamma som när man tror att man kan outsourca delar av personalen på en teater till ett bemanningsföretag och tro att man fortsätter driva en teater.

Under våren fick jag höra att en vän tackat nej till ett jobb på en fri teater för att arbeta som spöke på Gröna Lund. Jag tänkte inte så mycket på det då. Sånt händer hela tiden. Vi tvingas till val av olika skäl och han har familj och barn och kontraktet på nöjesparken var 6 månader vilket var längre än det som den fria teatern kunde erbjuda. Även om det var där han helst ville arbeta. Men minnet kommer tillbaka när det i veckan avslöjas hur arbetsmiljön ser ut för dessa spöken.

När jag har berättat för människor omkring att radioteatern ska göra 10 pjäser om Göteborgskravallerna har jag omedelbart fått frågan: Är det nåt slags jubileum eller?

Och för att föregå alla ev funderingar kring detta säger jag nej. Nej. Det är inget jubileum. Inget jämt årtal. Sen det hände. Det finns inget att fira. Eller högtidlighålla.  Inget alls faktiskt. Hur mycket jag än försöker. Och jag har förresten aldrig varit särskilt förtjust i jubileum av olika slag. Och har alltid blivit lite på min vakt när man gör saker, särskilt konstnärliga bara för att det råkar vara 10 år sedan ett plan körde in i två skyskrapor eller hundra år sen något vitt manligt geni dog eller föddes.

I auktoritära stater har kulturen ofta hög status. Makten ser både hotet och möjligheten i den kraft med vilken kulturen kan förmedla berättelser. Så kanske har det varit ett sundhetstecken att kulturen i Sverige de senaste decennierna varit så styvmoderligt behandlad från politiskt håll. Även om successiva urholkningar av anslag mm lett till ett slags långsam söndervittring av en ganska välfungerande kulturell infrastruktur.

”Vi hade fel” är titeln på en rätt rolig utställning på Waldermarsudde just nu. Vi hade fel. Det är inte ofta man hör de orden sägas. Det bär på en ödmjuk vilja att gå vidare utan prestige.  Jag kan ibland önska att de skulle sägas lite oftare. Men istället pågår snarast en förtäckt opinionsanpassning i hela
samhället där fler och fler offrar allt vad de tidigare trott på det för att inte förlora väljare, pengar, förtroende. Eller kort och gott för att stärka sina varumärken. Vad dock de flesta tycks ha glömt är att fundera på vad som händer på sikt om man offrar sin själ.

I förra veckan var jag inbjuden till en konferens med Sveriges musik och kulturskolor för att tala om ”kulturskolans roll i samhällsbygget” Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat men jag kom därifrån med en stor fråga: Vart är vi egentligen på väg?

Vem äger rätten till sanningen? var rubriken på ett under mediedagarna i Göteborg och veckans blogg blir ett försök att sammanfatta några av de frågor som samtalet vindlade kring och de reflektioner jag därefter gjorde.

Sitter på tunnelbanan på väg från Tensta. Har tillbringat lördagens eftermiddag på konsthallen. Två timmar. Men det hade behövs fler och jag kommer att åka tillbaka.

Plötsligt blir det biljettkontroll. Jag rycker till. Tycker alltid det är lite obehagligt. Att bli granskad. Tänk om jag tappat remsan efter jag gått genom spärrarna. Det hände faktiskt en gång för flera år sedan, men ingen trodde mig. Fast jag talade sanning. Annat var det under den korta period i mitt liv när jag faktiskt plankade. Då åkte jag fast många gånger men klarade mig alltid utan böter. Sanningen varar uppenbarligen inte alltid längst. Den räcker i vart fall inte alltid.

I veckan var det ett år sedan Pussi Riot genomförde sin auktion i katedralen i Ryssland och det har uppmärksammats på många håll i världen. Samtidigt sänder vi just nu ”världshistorien” med 365 pjäser om människor som sagt ifrån och stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, ofta med priset av sitt eget liv arbete eller hälsa. Och mitt i dessa hyllningar till alla modiga hjältar blir jag oerhört drabbad av följande lilla notis:

”Rockgruppen Pragaash från den indiska delen av Kashmir kommer att läggas ner efter att landets högste religiösa  ledare utfärdat en fatwa där han säger att gruppens musik är ”oislamisk.” (…) Gruppen har utsatts för en hatkampanj på internet sedan de vunnit en talangtävling. Efter att muftin Bashiruddin Ahmad krävt en upplösning av den ”osedliga” gruppen vågar man nu inte annat än att lyda eftersom att medlemmarna är rädda…”

Näthatsdebattens vågor går höga och idag föreslås en ny ombudsman för de som blivit hotade, förolämpade eller kränkta på nätet. Tidigare har röster höjs för inskränkningar i yttrandefriheten på nätet. ”Vi måste få bukt med hatet” jag vet inte hur många gånger jag läst det den senaste tiden.

På ett galleri i Lund ställde konstnären Hausswolff i november ut tavlor som han först sa var målade med aska som han tagit från koncentrationslägret i Majdanek på 80 talet. Och detta påstående tillsammans med att han senare i en DN intervju sa att ”Vad en konstnär säger kan man inte ta för sanning”  har gjort många människor fullkomligt rasande.

Jag blev strax före jul ombedd att skriva ett kåseri till tidningen ”Framsidan” under rubriken: Om jag hade ett bibliotek.  Sedan frågan kom har jag faktiskt ett bibliotek. Helt otroligt. Men de fick sitt kåseri ändå.