Navigeringslist
SR Berwald

Onsdag 8 november kl 18.00 Berwaldhallen

Våra Favoriter
Sveriges Radios Symfoniorkester
Per Borin, dirigent
Miah Persson, sopran

Sibelius: Tre historiska scener
Grieg: Sånger
W. A. Mozart: Konsertaria
Alfvén: Symfoni nr 5, sats 1

Här kan du boka biljetter.


Miah Persson

Miah Persson Miah Persson, sopran, började studera sång vid Kulturama och senare på Operastudio 67 i Stockholm. Hon fortsatte sedan vid Operahögskolan, där hon avslutade sin utbildning i slutet av förra året.
Persson har redan framträtt i en rad operaroller som t ex Susanna i Figaros bröllop på Confidencen, som Michaela i Carmen vid Operahögskolan och som Hero i Berlioz Béatrice er Bénédict med European Union Opera vid Theatre des Champs Elysées.
Förutom sin operarepertoar har Miah Persson också en bred konsertrepertoar med verk av bl a Bach, Händel, Mozart och Rossini. Hon har också spelat in flera skivor, bl a två mässor av Haydn och Havets sånger av John Fernström tillsammans med Malmö Symfoniorkester.
Bland Miah Perssons senaste engagemang kan nämnas en inspelning med olika versioner av Magnificat av Bach, Huhnau och Zelenka, rollerna som Frasquita i Carmen, Pamina i Trollflöjten på Kungliga Operan, Mozarts Requiem med Vladimir Ashkenazy samt Scarlattis Griselda vid Deutsche Staatsoper i Berlin.

Kommande engagemang är t ex Susanna i Figaros bröllop och Gabriella i Pariserliv, bägge på Kungliga Operan. I vår ska hon bl a delta i en TV-sänd Mozarts Requiem från Vilnius med Manfred Honeck, och ger en romanskonsert i Wigmore Hall i London.
De senaste åren har Miah Persson vunnit flera tävlingar och erhållit stipendier från institutioner som t ex Italienska kulturinstitutet och Kungliga Musikaliska akademin. 1998 var hon en av finalisterna i solisttävlingen på Konserthuset i Stockholm.


Per Borin

är född 1954 i Fellingsbro och uppväxt i Lindesberg. Han har studerat på Kungliga Musikhögskolan och vid Sibeliusakademien för bl a Jorma Panula och Eric Ericson. Senare har Borin också studerat för Herbert Blomstedt och i Italien för Franco Ferrara.
Sedan 80-talet har Borin arbetat med samtliga professionella orkestrar och körer i Sverige. Hans operadebut ägde rum på Norrlandsoperan 1985 och sedan följde Vadstenaakademin, Folkoperan och Kungliga Operan.
Per Borins internationella genombrott kom 1996 då han utnämndes till Generalmusikdirektör i Mecklenburg-Vorpommern, chef för symfoniorkestern och operan, samtidigt personalchef och konstnärlig ledare. Två år senare fick han samma titel i Flensburg med Schleswig-Holsteins symfoniorkester, där han varje år leder ett hundratal konserter och operaföreställningar. Nu senast har hans interpretationer av Puccinis Turandot och Tjajkovskijs Symfoni nr 5 fått mycket positiv kritik.
I våras blev Borin utnämnd till professor i dirigering i Stuttgart, där han fr o m 2002 ska leda och utveckla symfoniorkestern, operahögskolan och dirigentutbildningen.
Förutom gästdirigering på hemmaplan i Sverige och Tyskland har Per Borin också gästat Danmark, Ryssland och England.



Jean Sibelius: ur Scènes historiques I & II, op. 25 & 66
(Historiska bilder I & II, op. 25 & 66)


All'Overtura, op. 25:1 - Jakten, op. 66:1 - Scène, op. 25:2

När den hänsynslöse generalen Bobrikov tillträdde posten som guvernör i Finland minskades landets självstyre radikalt. Unga män uttogs till militärtjänstgöring, ryska infördes som första utländska språk i skolorna, hemliga agenter häktade alla som överträdde förordningar (t ex om mötes- och församlingsfrihet) och pressens makt minskades ytterligare genom censur och av-ske-danden - allt kulminerande i det s k februarimanifestet 1899.

Givetvis gjorde man motstånd på skilda sätt. Sibelius gjorde sitt främsta bidrag härvid i sam-band med "Pressens dagar" 3-5 november 1899. De anordnades officiellt till förmån för tid-ningsmännens pensionsfond, men hade givetvis också helt andra undertoner. Huvudnumret vid galaföreställningen 4 november var en serie historiska tablåer till vilka Eino Leino och Jal-mari Finne skrivit texter och Sibelius musiken. Tablåformen var vid denna tid på modet och från rysk sida hade man inget att invända mot valet av texter, då ett "finskt uppvaknande" för-lagts till såväl Alexander II:s regeringstid som till den svenska epoken flera hundra år till-baka!

De sex tablåerna avslutades med just "Finland vaknar" och den musik som ackompanjerade Lei-nos dikt känner vi i dag som "Finlandia". Varje tablå föregicks av ett förspel och Sibelius före-skrev dessutom ett "dämpat ackompanjemang" till respektive text. Vid festen i november kom följ-aktligen musiken inte till sin rätt, men den gjorde ett helt annat intryck en månad senare, när Kajanus vid en symfonikonsert presenterade fem nummer, där finalen fortfarande betit-la-des just "Finale". Namnet "Finlandia" fick satsen i starkt reviderat skick först året därpå och på Axel Carpelans förslag, när man från finsk sida satte samman en sextiomannaorkester och del-tog vid världsutställningen 1900 i Paris.

Den övriga musiken fick vila i frid fram till sommaren 1911, då Sibelius på initiativ av sin förläggare re-vi-derade tre av dess satser och satte samman dem till vad han kallade "Historiska scener opus 25"; "Finlandia" hade då redan publicerats separat under opustalet 26, men det föregående var passligt nog ledigt.

Sibelius inspiration räckte inte bara till denna reviderade sammanställning. Vintern 1911-12 nykompone-ra-des ytterligare tre historiska scener, vilka fick opusbeteckningen 66. Båda svi-ter-na uruppför-des vid sam-ma konsert 1912.

De tablåer Sibelius valde till den första sviten var den inledande "Väinämöinens sång", den fjär-de, "Finnarna i 30-åriga kriget", samt den tredje, "Hertig Johan på Åbo slott". Nya sats-beteckningar blev "All'Overtura", "Scène" samt "Festivo".

I "All'Overtura" sitter den gamle sångaren och siaren Väinämöinen på en klippa med sin kantele och till hans sång lyssnar såväl människa som naturens makter. I "Scène" skyndar unga finska bön-der till drabbning under 30-åriga kriget. Efter en vemodig inledning eggar trumpetfanfarer till batalj och stridslarm. Den nykomponerade sviten op. 66 inleds med en jakt, där hornen klingar ut över det finska skogs-landskapet med dess tusen sjöar. Mer dansan-ta episoder ger omväxling och frisk kontrast.

Vid kommande gästspel med skilda orkestrar skulle Sibelius ofta komma att välja någon eller båda av sina historiska sviter som utfyllnadsverk vid sidan av de större.

Christer Eklund


Edvard Grieg

Edvard Grieg har kallats "centralgestalten i den nordiska nationalromantiken", och då är det inte hans berömda pianokonsert eller hans Peer Gynt-sviter man tänker på. Snarare är det hans kompositioner i det lilla formatet, framförallt sångerna, som också gjorde Grieg så enormt populär.
Grieg såg det närmast som en livsvillkor att genom sina sånger få ge uttryck för sina känslor. Grieg skrev omkring 150 sånger, där den lyriskt varma tonen är dominerande men där också dramatik, heroism och humor får sitt uttryck. I dag ska vi få lyssna till två av Griegs sånger.

Solveigs sang

1874 fick Grieg i uppdrag att förse Henrik Ibsens skådespel Peer Gynt med musik. Ibsen gav detaljerade anvisningar hur musiken skulle understryka den dramatiska handlingen. Grieg var inte helt förtjust i uppdraget och talade om att "Peer Gynt är det mest omusikaliska av alla ämnen. Det hänger över mig som en mardröm...".
Premiären för pjäsen med tillhörande scenmusik ägde rum 1876. Edvard Griegs musik blev snabbt populär, i synnerhet hans två orkestersviter. Efter premiären publicerade han utdrag ur teatermusiken, däribland Åses död, Anitras dans och Solveigs sang i pianoarrangemang. I fjärde akten, som ett litet intermezzo, sjunger Solveig sin sång, hon som genom sin kärlek räddar den orolige Peer Gynt.

Fra Monte Pincio

Fra Monte Pincio är en dikt skriven av Bjørnstjerna Bjørnson. Han fick inspiration till texten under en resa till Rom vid slutet av 1860-talet, då Italien just höll på att enas och bli ett fritt land. Grieg tonsatte dikten 1870, också han inspirerad efter en resa till Italien.
Dikten beskriver Monte Pincio, ett favorittillhåll för invånarna i Rom. Här finns det musik, dans och glädjen är stor varje kväll. Men glädjen ser också Bjørnson också som ett uttryck för, och förhoppningarna inför den kommande friheten för den italienska befolkningen. Musiken understryker verkligen känslan av frihet, och Bjørnsons många öppna vokaler ger också de en stor känsla av frihet. Fra Monte Pincio är i dag en mycket populär sång och förekommer ofta på de nordiska sångarnas repertoar. 1894 skrev Grieg ett orkesterarrangemang till sången.


Mozart

De arior som Mozart skrev, vare sig det var för konsertscenen eller operans tiljor, var specialskrivna för sångare som han kände väl. Ofta skrev han så att sångarna var tvungna att anstränga sig till det yttersta vad gällde både teknik och artisteri. Många gånger blev resultatet så pass krävande att sångerna i realiteten blev liggande och så småningom bortglömda.
När Mozart började skriva operan Zaide 1799 hade han haft tid på sig att utveckla sin operastil. Nu gavs texten större vikt, den valdes av honom själv och utarbetades i samarbete med författaren. Mozart skrev fortfarande musik efter sångarnas möjligheter, och blev det ändringar i rollistan gjorde han justeringar i musiken. Men nu var det inte främst sångarnas tekniska skicklighet som skulle visas upp. I stället skulle musiken ge sångarna möjlighet att gestalta ett drama på ett trovärdigt sätt, att kunna gå in i en roll, leva sig in i den och förmedla den till publiken.

Ruhe Sanf

Operan Zaide blev aldrig färdigkomponerad - okänt varför - men man kan säga att Zaide påminner en hel del om Enleveringen ur seraljen som kom året efter. Gomatz är tillfångatagen av Sultanen. Slavinnan Zaide blir hett förälskad i Gomatz och de försöker fly tillsammans, men blir upptäckta. Sedan finns ingen ytterligare handling beskriven. Här sjunger nu Zaide en ömsint sång till sin älskade och sovande Gomatz.

Nehmt meinen dankk

Denna aria skrev Mozart till sin svägerska Aloysia Lange, en aria som ligger långt ifrån de virtuosa stycken han annars skrev för henne. Här visar han istället hur man med enkelheten som utgångspunkt kan skapa en stark närhet till sin publik. Med denna sång tog Aloysia Lange farväl av sin Wienpublik inför en längre turné 1782 - "Tag emot min tacksamhet, kära välgörare."


Hugo Alfvéns symfoni nr 5

Man kan säga att uruppförandet av Hugo Alfvéns symfoni nr 5 repriserades två gånger, 1942 framfördes första satsen och 1952 hela symfonin.
Första framförandet skedde i samband med firandet av Alfvéns 70-årsdag, som avhölls på Kungliga Operan, och det var ett framförande som blev mycket uppskattat. När väl hela symfonin framfördes i Göteborg tio år senare, var Alfvén däremot inte alls nöjd med slutresultatet. Han började omedelbart att omarbeta sitt verk. 1953 skrev han i ett brev: "Nu har jag slutat granskningen av min femte symfoni." Men så var det inte, i stället skulle han arbeta med små ändringar av symfonin fram till sin död.
Första satsen var Alfvén nöjd med och ansåg blygsamt att "den är nog både tekniskt och på alla sätt den minst dåliga jag har gjort." I den hade han enligt honom själv lagt ner allt sitt kunnande.
De övriga satserna i symfonin var han däremot mer tveksam till. I en intervju berättade han:

"...ja, andra går an, men tredje och fjärde, då var jag sjuk, min fru var sjuk, och jag visste inte hur jag skulle kunna skriva. Jag hade ingen lust att komponera så det är tvångsprodukter."

Efter bifallet vid den första satsens framförande 1942 har den ofta framförts som ett eget konsertstycke, medan hela symfonin framförs betydligt mer sällan. Den första satsen har en genomgående tragisk och uppslitande ton och ändå är det en glädje till livet som Alfvén på sitt personliga sätt vill skildra. Tematiken bygger på flera av Alfvéns tidigare verk, bl a balettmusiken till Bergakungen, vars fyrsatsiga svit är ett av Alfvéns mest framförda verk.
Visst är det ovanligt att en sats ur en symfoni framförs som eget konsertstycke, men som Alfvén själv skriver i sina memoarer: "När allt kommer omkring är det nog, som Feuerbach säger, icke fråga om, huruvida en symfoni är lång utan om den är vacker; och det blir då heller icke fråga, om huruvida ens liv blir långt eller kort utan om det blir rikt."

Bengt Arwén



Copyright © 2000 Sveriges Radio webmaster@bwh.sr.se