Navigeringslist
Sveriges Radio
Vi ber er observera att detta är ett radiomanus. Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.

Konst. Hundige: Ilya Kabakov. Rec: Mats Arvidsson. Sänt 13.3.96
Ilya Kabakov har under 80-talet kommit att bli den riktiga storstjärnan av alla de nya ryska konstnärerna. Det är han som representerar Ryssland i Biennaler och Documentor, och hans stora installationer, eller scenografier har visats runt om i världen.
I Sverige kunde vi se honom på Rooseum i Malmö för fem år sedan, och på Kulturhuset i Stockholm 94.
Den här veckan ut kan man se honom i Köpenhamn, i Hundige starx söder om stan, med ett försök till retrospektiv. Någon riktig retrospektiv är det ju inte, hans väldiga byggen är svåra att återskapa och samla ihop, men har finns skisser och bakgrunder till ett tiotal projekt, plus två hela installationer. Mats Arvidsson har sett, och genast känt igen den omisskännliga utstrålningen från Ilya Kabakov.

Det är något oemotståndligt med Kabakov, även när han som här är på sitt tyngsta och minst visuella humör. Det tar tid, och man blir rätt utmattad, men det är värt det, även om man kan ha sina dubier, just innan man tar det där djupa andetaget och liksom stiger ner i honom.
Det är helt enkelt väldigt mycket text på den här utställningen, en väldig massa små urklippta lappar med dagboksanteckningar och notiser, långa förklaringar och analyser av verk som bara finns som skisser eller förslag, rester och skärvor av sådant som Ilya Kabakov har gått och tänkt på eller varit med om under de sovjetiska årens lopp. Huvudnumret är en stor installation som kallas "Mitt livs båt", ett 17 meter långt skepp av trä fyllt med stora pappkartonger där man alltså kan följa hur seglatsen har blivit så här långt.
Varje kartong följer en period i Kabakovs liv, från den första barndomen fram till idag. Ovanpå högar av kläder, omisskännligt sovjetiska lågprisprodukter i okända syntetmaterial, ligger där en liten pappskiva fullklistrad med fragment ur en gulnad dagbok och små slumpvisa föremål uppklistrade på den solkiga bruna ytan, och ur dessa fragment reser sig historien om en sovjetmänniska, skyfflad fram och tillbaka genom krig och omvälvningar, än till Petersburg, än till Uzbekistan, hanterad av krafter som han inte förstår och inte vill ha att göra med. Och, förstås, historien om en sovjetmänniska som försvarade sig, som blev konstnär och dissident, illustrerade barnböcker och ställde ut konst i köket och tillbragte livet ständigt diskuterande de stora frågorna i olika kök.
Det är som sagt föga insmickrande, men man ger sig, man kan inte annat.
Numera är Kabakov en av västvärldens riktigt stora, en i A-laget som åker världen runt och installerar saker och ting i alla de blanka konsthallarna, men det där köket har han tagit med sig, det slitna och bruna och nötta som man får dela med tre andra familjer i det kommunala hyreshuset. Det har han med sig, det blir han inte av med, och likaså har han med sig det allvar som uppstod i det där köket.
Möjligen är det det som är det riktigt oemotståndliga med kabakov, han tar allting på sådant dödligt allvar. Han smiter aldrig undan med en vits eller ett skojigt infall, han nöjer sig aldrig med snabb association, han gnetar på, från grunden, med sitt sorgearbete över den sovjetiska historien och den sovjetiska människan. Det är viktigt, och sådant som är viktigt skall man säga ordentligt, tycks han mena, och vem kan säga emot det.
Det kan som sagt bli litet tungt, för en västerländsk betraktare som är van vid snabbare ryck, men det kan också kännas som en befrielse.

Kulturredaktionens startsida

Copyright © 1998 Sveriges Radio webmaster@p1.sr.se