Fredssamtal i bortglömt krig

Trumslagarna från Burundi har gjort sig världsberömda för den skicklighet som de virvlar iväg sina rytmer med. Men i Burundi finns ingen olja, landet har ingen större strategisk betydelse, ingen vit minoritet som hotas. Det lilla landet, stort som Småland ungefär, mitt i Afrikas hjärta saknar det mesta som kan få omvärdlen att bry sig – det som har engagerat mest är rädslan för ett folkmord likt det fruktansvärda i grannlandet Rwanda för åtta år sen, eftersom kongfilkten i Burundi bygger på samma motsättning mellan tutsier och hutuer som i Rwanda. Lågintensivt krig Men den våldsamma urladdningen har uteblivit, istället har ett så kallat lågintesivt inbördeskrig plågat landets invånare i nio år, med minst en kvarts miljon människor döda. Nu är regeringen delad mellan hutuer och tutsier sen i november förra året, men de tre största rebellgrupperna i landet har hittills inte brytt sig om de politiska framstegen. Det är därför dagens samtal är så betydelsefulla. De ska pågå i tre veckor i Tanzanias huvudstad och förhoppningsvis leda fram til en vapenvila. Bakom samtalen står en rad afrikanska länder, och det är just afrikanska initiativ som har bidragit till de lyckade fredsöverenskommelser som både har förvånat och glatt omvärlden de senaste månaderna – Angola, Sudan, Kongo-Kinshasa. Men det finns tyvärr få tecken som tyder på att Burundi nu ska sälla sig till skaran som har fått det att ljusna lite på världens mest krigsdarbade kontinent. Vägrar förhandla Den tredje av de stora rebellgrupperna i Burundi vägrar fortfarande att komma till samtal och nu i sommar har striderna flammat upp med förnyad styrka, med granatattacker ända in mot huvudstaden Bujumbura, en liten sömnig stad som skulle kunna ligga så vilsamt mellan den blå Tanganyikasjöns stränder och de skogsklädda djupgröna kullarna i väster. En annan stötesten under samtalen som inleds i dag blir att armén enligt en tidigare överenskommelse ska delas, 50 procent hutuer och 50 procent turtiser. Mycket svårt att svälja för den tutsidominerade armén, som ser sig som garanten för att undvika just en sån slakt på tutiser som skedde i Rwanda, men för majoritesfolket hutuerna är just den delade makten, också militärt, som är målet och skälet att man en gång tog till vapen. Men det är oklart i dag hur stor del av det krigströtta burundierna, även bland hutuerna, som egentligen stöder rebellgrupperna.