Forskare dyslexins gåta på spåren
Det blir allt mer tydligt att arvsmassan i stor grad påverkar huruvida man får läs- och skrivsvårigheter, dyslexi. På en internationell kongress i Stockholm diskuteras de senaste rönen.
På den stora dyslexikongressen som just nu pågår i Stockholm presenterades den senaste forskningen från University of Colorado i USA, där man nu nått så långt att man till och med försöker identifiera generna som ställer till det. Enligt professorn där Richard Olson kommer man lyckas – men otroligt mycket arbete återstår.
Tvillingstudier
Att problemet med läs- och skrivsvårigheter till stor del är ärftligt har man misstänkt länge. Men det är först på senare år som man hittat klara vetenskapliga bevis för att det verkligen är generna som gör att en del får svårt att så att säga avkoda ord och därmed får svårare än andra att läsa och skriva. Vid forskningcentret vid universitet i Colorado har man använt sig av studier av tvillingar för att komma till insikt i genernas betydelse. Den senaste rapporten bygger på undersökningar av hela 3 000 tvillingpar, där en av dem haft stora problem med att lära sig läsa och skriva. I de flesta fall har då även den andra tvillingen visat sig ha svårigheter. Genom olika jämförelser har man sen kunnat komma fram till att bland de undersökta tvillingarna kan generna i genomsnitt förklara drygt hälften av fallen. Andra förklaringar eller delförklaringar till att man har svårt att läsa och skriva kan istället vara att man växt upp i en miljö där man inte fått samma möjligheter till att ägna sig åt läsande och skrivande som man borde.
Och forskningen kring dyslexins orsaker har numera alltså också kommit att fokusera på vilka gener det är som ställer till det. Man har redan kunnat se vissa områden på en del kromosomer som har kopplingar till dyslexi – och när man kommer kunna identiera dom enskilda generna får man enligt Richard Olson en kunskap som kan få direkta användningsmöjligheter.
Möjligt med medicinering
Om man hittade gener som kan ha koppling till dyslexi och lärde sig hur dom fungerade skulle man enligt Richard Olson i ett tidigt skede kunna upptäcka dyslektiker – och man skulle därmed kunna sätta in dom insatser som behövs i god tid, innan man förlorat viktiga år i skolan. Det skulle dessutom också på sikt bli kunna möjligt att i viss mån rent medicinskt påverka dyslexin.
Tobias Sandblad, Ekot