Galago i nytt format
Den svenska tidskriften Galago har sedan starten för drygt tjugofem år sedan varit ett självklart forum för svenska serietecknare.
Galago hade sin storhetstid under 80-talet, och har på senare år fört en mer diskret tillvaro som bokklubbstidning i litet format.
Nu har Galago bytt skepnad igen, och ska utkomma som tre rejäla böcker per år. Jenny Telemann har bläddrat i det nya numret.
Det nya numret inleds med ett litet glädjetjut av tidigare reproslaven, tecknaren och numera chefredaktören för Galago Mats Jonsson. ”Den har fått sin slutgiltiga form. Det är slut med flackande blick, och jagande efter den gamla ur Galagon”, tjoar han nämligen karskt i introduktionen till det blanka tjocka brandbilsröda nummer 4.För tre gånger om året, ska nu 200 mycket större sidor Galago komma ut.
Och visst mår den bra av att växa igen, för den under senare år till minimal pockettiding, med frimärkstora rutor på billigt papper nedpressade stackars produkten, kunde aldrig ge luft och eko nog åt den dova svartvita vardagspanik som utgör kärnan i svenska vuxenserier. Men i nya numret syns dom helt enkelt igen, Joakim Pirinens ”Döda par” med sitt rutiga och randiga ansikte, sitter framför sin plasmaskärm väntar på sitt favoritprogram antikrundan. Bläckblöta fraser och tvetydiga mönster hemma hos dessa grannar till Åsa Grenvalls relationsmardrömmar. Om kärlek som alltid blir till våld. Hårdast och med maniskt klottrig fixering vid ådror, vårtor, slemdroppar och hårstrån ståtar Henrik Bromander och Pontus Lundkvist historia om en myrslok. Och just en sån där ung man. Som läser alldelles för mycket serier. Och efter en sån klassisk pubertal skräckis blir så man glad igen över denna envisa konsttidskrift, en liten genial och omogen grafisk piratflagga som svajat och svajat i tjugo år nu över landet som så länge övergivet led under Kronblom.
Jenny Teleman
