Söndag summarum: Japanskt skid-VM
Veckans söndag summarum kommer direkt från Sapporo, Japan, och skid-VM. Radiosportens Bengt Skött summerar den första halvan av mästerskapet som inte gett några stora blågula framgångar.
Inge Bråten...inge vidare, det här, första halvan av skid-VM. Det realistiska målet var sex medaljer, sa förbundskapten Bråten.
För att det ska uppnås krävs resten av VM i genomsnitt en medalj per dag. Japanerna säger Gamba Te: lycka till.
Hittills i skid-VM: en medalj, en skandal, och fem fall... Och i åtminstone två fall av fem var det rejäla guldchanser som försvann på några korta dramatiska sekunder.
I dessa dagar då precis allt av någon mysko anledning påstås vara Inge Bråtens fel – då måste det ändå sägas att det var åkarnas fel att fallen inföll.
* Peter Larsson i sprintstafetten, redan i semifinal föll han bort, och det som lagkamraten och olympiamästaren Björn Lind kallade ”den bästa guldchansen” blev inte ens en finalplats.
För mig är det VM:s största symbolbild hittills när Peter Larsson låg kvar i snön, länge länge, när alla kameror redan börjat riktas åt andra håll.
Från en vip-balkong med panoramafönster stod jag tillsammans med rödvinssmuttande gäster och tänkte: här och nu är det maktskifte.
Nu precis ett år efter Turin abdikerade Sverige som sprintskidåkningens totala härskare. Tre guld då blev ett silver nu.
Den förändringen tog två dagar att få bekräftad.
Men den har egentligen pågått i nästan ett år, sedan sprinttränargeniet Ola Rawald emigrerade till Kina.
* Det andra fallet där en svensk guldchans rykte var Johan Olssons. Han ledde skiathlonloppet och var på väg att slita sönder tätgruppen i småbitar när han själv knockades av en ledare från ett konkurrentland. Skidboxning, kallade han det i Radiosporten efteråt.
För många är Johan bara killen med det mest anonyma namnet, och bara Anna Dahlbergs sambo. När får han själv kliva ända fram? I stafetten på fredag. Jag har en väldigt het känsla för det.
Mats Larsson är den andre VM-svensken med det vanliga namnet och de intetsägande meriterna. Han HAR fått ta det välförtjänta klivet fram, som Sveriges hittills enda medaljör här.
Ja, det var medaljen, och fallen. Vad hade vi mer...? Jo, skandalen.
Thobias Fredriksson-affären. Konsten att petas – och peta – är svår.
Många stjärnor i fotboll har accepterat att ställas åt sidan. Detta tack vare tidig och bra dialog, med sansade och genomtänkta motiveringar, från förbundskaptenens sida.
Fanns den tidiga och bra dialogen i detta fall? Vilken kommunikationsförmåga har Bråten?
Nu säger Thobias att han själv inte fick besked förrän efter uttagningen. Bråten hävdar motsatsen.
För att fortsätta fotbollsparallellen... Andra stjärnor i fotboll HAR stegrat sig och blivit tvärförbannade efter petningar inför viktiga matcher.
Kan inte även Thobias Fredriksson helt enkelt få vara en ovanligt kaxig och svårtyglad tävlingsmänniska – som känner till sin väl dokumenterade högstanivå?
Sådana ska väl få finnas också i skidsporten, när de finns i fotboll och ishockey? Ja, kanske särskilt i skidsporten, där det viktigaste loppet på ett helt år bara är ett (1) till antalet!
Men Bråtens val av Mats Larsson blev en succé. Lars Lagerbäcks liv och leverne i EM-kvalet utan Zlatan är också en succé.
Ledarnas triumf över dom enskilda stjärnorna ser vi också i Mora IK. Simons och Rindell stängde av tre spelare som bröt mot reglerna. Laget vann ändå.
Men det här är kortsiktiga triumfer. Vad sker under ytan? Varför har konflikterna uppstått?
Mer lär hända. I fotboll, hockey... Ja längdskidåkningen är inte häller snövit – och utan känslor. Varför skulle den vara det?
Okej, hur som helst... Med hopp om i genomsnitt en svensk medalj per dag, från och med tisdag när VM-tävlingarna fortsätter, och då till att börja med via Charlotte Kalla...
Bengt Skött, Sapporo
bengt.skott@sr.se
