Linnés växt: Vitsippa, Anemone nemorosa L.
Vitsippan är väl värd att få vara med i trädgården; i den mer ängsbetonade gräsmattan, som låg och tidigblommande växt i träd-, busk- och perennplanteringar. Tämligen snart efter blomningen vissnar växten ner och gör inget mer väsen av sig.
Vitsippan bildar krypande jordstammar. Den kan förökas genom att man tar delar av dessa jordstammar eller att man sår frö. Fröet mister lätt sin grobarhet så det är viktigt att så fröet strax efter att det skördats. Vitsippan trivs på en frisk-fuktig, gärna lerig mark.
På Linnés tid kallades vitsippan för vitlock och blåsippan för blålock. Det hände att kreaturen drabbades av blod i urinen, blodpiss kallades sjukdomen, efter att djuren flyttats från slättbygd till skogsbygd. Linné fann det för troligt att det var vitsippan som var orsak till att djuren drabbades av denna åkomma.
Den vanliga vitsippan har vita blommor som är mer eller mindre röda på undersidan. I en välsorterad plantbutik kan man även finna t.ex. A. nemorosa ’Robinsoniana’, som har ljusblå blommor och en vitsippa med fyllda blommor, A. nemorosa ’Alba Plena’. Den fyllda sorten blommar mycket längre jämfört med de som har enkla blommor. Det finns också en gul vitsippa, som kallas för svavelsippa, A. x lipsiensis. Det är en hybrid mellan vitsippa och gulsippa, A. ranunculoides .
