Överdådigt suverän poet
John Ahberys föddes 1923 i New York. Han debuterade som poet 1953, och slog igenom med diktsamlingen The Tennis Court Oath 1962, och 1975 fick han the Pulitzer Price för samlingen Self-Portrait in a Convex Mirror, som 1983 över sattes till svenska av Göran Printz-Påhlson, den första samlingen dikter av Ashbery på svenska. Sedan dess har ytterligare sju av Ashberys många sam-lingar kommit på svenska. Och nu kommer Varthän skall jag vandra också i översättning av Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou. Göran Sommardal har läst den.
När man är en så överdådigt suverän poet som John Ashbery, gäller det att be-sitta förmågan att på rätt vis misslyckas. Att kunna erbjuda de där skrovliga, tröga partierna, innan läsaren halkar av. Eller att vända, preja, bromsa, gasa, trotsa, niga, huka eller kanske bara sucka i rätt poetiskt ögonblick för att inte min blick ska slinta till på all annan grannlåt som Ashbery så suveränt sorterar in i dikterna.
I året samling, Varthän skall jag vandra, är allting som det ska och mer än det ska. Metaforerna Berenikes hår och den trojanska hästen och Ganymedes återfinns exemplariskt på sina platser enligt den poetiska produktplacerings-planen i den aristotelianska poetiken. Chopin och Liszt och Rembrandt och Billy the Kid dyker upp med exakt rätt mellanrum. Och till yttermera visso: Ingen behärskar den hög-som-låg- och låg-som-hög-konsten bättre än själve Mästaren i den modernistiska rimbaudismens labyrinter.
Och trots att titeln Varthän skall jag vandra ändå ska antyda att något slags nonchalant släntrande ner mot Styx och den väntande Charon trots allt är i antågande, så vill poetens oavlåtliga förvandlingar hålla vår läsande uppmärksamhet sysselsatt med annat. Och hjälp med det har Ashbery förstås av Tommy Olofssons och Vasilis Papageorgious eminenta översättning, för det är vad den är: eminent.
John Ashbery har till och med skrivit en dikt för mig som börjar tröttna på det överväldigande myckna. Sonett: Mer sånt.
Försök avvika från det mönster man har avvikit frånoch från mönstret för avvikelsen. Det är inte så lätt som det låter:
Sillens ben försöker bryta sig ut ur sillen
och flyta upp till ytan för att bli parkettgolv.
Eller vad som nu passar sig. Nya fraktaler gör anspråk på att
vara identiska med sina systrar. Hälften av dem lyckas
med den saken. Den andra förblir provensaliska blomtryck
som någon sömnig men sinnrik väverska skapade
i mitten av 1700-talet och som inte fått liv förrän nu.
Det är som att öva på en skala: på samma gång olikt och
aldrig detsamma. Fråga mig inte varför vi gör sådana saker.
Fråga varför vi tycker att de är meningsfulla.
Fråga göken som har fastnat mitt i sin flykt mellan
pagoden och eremitens rokokogrotta. Han kanske berättar.
Göran Sommardal
