Svenska kontingenten i Kosovo (3)

Ett skavsår kan fälla den bäste krigare

I den militära basen finns det ett Postkontor som tar emot en del brev och paket; en butik som säljer olika varor som kan tillfredställa soldaternas mest grundläggande behov och lite till, eftersom man också kan handla alkohol, vissa elektroniska apparater, t-shirts etc. En präst tar hand om de andliga frågorna och ett vårdteam sköter kroppens åkommor. Prästen var på semester men vi träffade doktor Johannes Lindholm, från Visby, som tillsammans med en kollega och fyra sjuksköterskor håller ögonen på soldaternas hälsa på den lilla vårdcentralen. 

Lindholm berättar att det inte har förekommit allvarligare fall som krävt större insatser men om det skulle inträffa en akut situation, då transporteras den sjuke soldaten till Grekland med helikopter. De vältränade soldaterna har dessutom en bra hälsa och därför har kapaciteten på vårdcentralen inte varit underdimensionerad.

Men han minns en händelse som gjorde att vårdpersonalen gick på knäna. Den 17 mars 2004 gick omkring tiotusen kosovoalbaner i ett demonstrationståg från Pristina på väg till en serbisk by med inga fredliga avsikter. Då ingrep de svenska soldaterna och stoppade demonstranterna och därmed uppstod en våldsam sammandrabbning med många skadade.

Den gröna uniformen som soldaterna utrustas med kan skapa också vissa problem under de heta sommardagarna, säger läkaren, eftersom den är anpassad till nordeuropeiska förhållanden och inte till dessa höga temperaturer.

Kvinna och chef för skyttesoldaterna

En som tycker att värmen kan påverka soldaternas sinnestillstånd är Sofia Haglund från Gävle.

Hon är ställföreträdande chef för en grupp bestående av åtta skyttesoldater. Hon är unik på Camp Victoria där de flesta kvinnor har andra slags uppdrag. Hon är stolt över sin roll bland dessa manliga och yngre kamrater. Ibland är det tjafsigt och diskussionerna kan gå höga. Men hon tycker att med respekt och dialog löser man de problemen som dyker upp under soldaternas ofta långa arbetspass.

Men hur accepterar de manliga kamraterna att en kvinna ansvarar för gruppen? Och vad tycker folk utanför Camp Victoria när plutonen kommer och den kvinnliga chefen ska prata med de äldre männen i byarna som inte är vana att samtala på det viset med en kvinna i uniform? Blir det kultur krock?

- Det krävs nog att jag vågar stå upp för mig själv och stå upp för de beslut som tas gentemot gruppen så att jag kan sköta samtalet med oftast äldre män från lokalbefolkningen. Det kan bli en liten kulturkrock. Men det har gått bra, säger hon.

Sofia Haglund påstår att hon kommer att fortsätta vara mjukare än killarna och hon tycker själv att hon är ett bra komplement till de manliga soldaterna som brukar ha en tuffare attityd. Men ibland känns det ensamt att inte ha en kvinnlig kamrat att prata med, säger hon.

Ett brev betyder så mycket

Femtio meter från Vårdcentralen finns det lilla postkontoret som har privilegiet att ha en pil vars skugga ger lite skydd mot den brännande solen på en bas där träden är nästan helt utraderade. Där träffar vi Eva Lena Hässelbrant från Enköping och Kerstin Hållén, från Nynäshamn.  Båda ansvarar för ett av de två riktiga postkontor som finns kvar i Sverige, skojar Eva Lena Hässelbrant.

Men hur det är med brevskrivande, nåt som blir mindre och mindre pga. Internet? Skriver soldaterna på papper till sina kära och nära?

- Ja, säger de. Det blir en del skriveri.

Soldaterna kan skicka ett 10 kilos paket hem och 5 brev i månaden till sina släktingar, vänner eller andra personer. På de brev som skickas hem finns ett svarsporto för de anhöriga där hemma. Både Eva Lena och Kerstin trivs på Camp Victoria. För Eva Lena Hässelbrant är det andra gången som hon tjänstgör på Camp Victoria.

Reporter: Alberico Lecchini