Shrek följer upp uppföljare
Med datoranimerade berättelser som Shrek och Toy Story har barnfilmerna tagit ännu ett steg mot vuxenvärlden. Blandningen av påkostad underhållning för barn, populärkulturella referenser för ungdomar och alla sorters blinkningar till vuxna har nästan blivit en ny genre. När ”Shrek 2” visades vid filmfestivalen i Cannes förra året fanns det kritiker som menade att den borde få Guldpalmen. Nu kommer ännu en uppföljare, ”Shrek den tredje”.
Shrek-filmerna bygger på den gamla historien om Skönheten och Odjuret - med den avgörande skillnaden att det är Skönheten som förvandlas till odjur och inte tvärtom. För eftersom det inte finns någon prins under träsktrollet Shreks fula yta, måste prinsessan Fiona i stället förvandlas till träsktroll för att de ska få ihop sitt livspussel.
I den fantastiska Shrek 2 lekte man också fram och tillbaka med den här ursagan om Skönheten och Odjuret - och för den delen med Shakespeares midsommarnattsdröm - tills alltihop vändes ut och in. Shrek och Fiona blev då riktig prins och prinsessa - men efter många turer ville de ändå hellre vara träsktroll än människor. Och kärleken fick övervinna allt, vilket är det väldigt enkla men effektiva budskapet i Shrek-filmerna.
Men mest är allt på lek: man har tagit Västerlandets sagor och kört med stavmixern - tills de har blandats, men inte mosats helt. Som i en dröm flyter Kapten Krok, Vargen utan Rödluvan och Snövit omkring i samma mixade soppa.
Och visst visar även Shrek den tredje, glimtvis, att amerikansk barnfilm inte varit bättre sedan Disney på 60-talet: fantasin tycks ha släppts helt fri inuti datorn, som en ande i flaskan. Några scener är verkligen sagolika: till exempel när Askungen slipar klacken på sin glassko och tillsammans med Snövit och Törnrosa gör sig redo för att frita Shrek ur den sköna nya härskarens våld. Häftigare drag och läckrare musik får man leta efter på bio.
Annars gäller ju regeln att uppföljaren alltid är sämre än originalet - och att kvaliteten sedan sjunker ytterligare för varje ny film. Och om Shrek 2 var ett undantag från den regeln, blir trean som helhet ändå regeln som bekräftar undantaget. För här är vi tillbaka i det eviga problemet för barnfilmernas uppföljningar: det måste bli ungar och det måste vara gulligt.
Därför förlorar sig Shrek den tredje i ett myller av gulliga ungar - vilket är förödande för själva intrigen: striden om vem som ska bli kung efter Fionas pappas död. Här finns nästan ingenting av det där burleska rollspelet mellan skönhet och odjur, jonglerandet med identiteter, som i den förra filmen fick allt att gunga och svänga.
Så nu får det ändå vara nog. Fler Shrek-ungar vill vi faktiskt inte ha.
Mattias Berg
