Puccinis Vilda Västernopera

En italiensk opera om guldgrävare i den amerikanska Vilda Västern - det är vad Malmö Opera inledde sin höstsäsong med i helgen. Det handlar om Puccinis Flickan från Västern - La fanciulla del West. Den skrevs 1910 och spelades för första och enda gången hittills i Sverige 1934!

Så det är en sällsynt opera som nu Per Feltzin sett.

Det är en mycket manlig opera. Av 18 solister på scen är 16 män. Det plus en manskör. Men tuffast har den kvinnliga huvudrollen. Det är skrivet för en sopran, men ofta ligger tonerna djupt ner för att sedan snabbt kasta sig upp i korta attacker.

Signe Lind, nyutexaminerad från Operaakademien i Köpenhamn, gör Minnie. Vacker röst, fin höjd, bra gestaltare, men ännu inte volymstor nog. Det är en svår roll och hon hade behövt en scenografi som kastade ut hennes jämna röst i salongen. Nu har regissören, scenografen och kostymören Stewart Laing skapat en helhetstolkning som är verfremdung i kubik. Vi är på Teatern. Medan vi kommer in snickrar scenarbetare ihop en enkel bar, det rått kallt ljus, tågvinden med ljusramper och sladdar syns hela tiden.

Det blir ett skal som fylls av Puccinis mycket detaljrika, rytmiska orkestersats. Dirigenten Joseph Swensen och orkestern ger oss verkligen en högtidsstund.

Så vi har musik som är guldgruva och som sjungs riktigt bra av Bengt Krantz som sheriffen och Michael Weinius som banditen. Men det är också en föreställning som har en viss distans till sin egen berättelse. Jag är länge tveksam men efter applådtacket känner jag att det var en bra väg.

La fanciulla del West är ett triangeldrama som påminner svagt om Tosca. En man utanför lagen, en annan innanför - och en kvinna som båda åtrår. Alla på scenen är fångade i ett liv de halkat in i. De längtar efter ett bättre liv, de gör fel val i livet, men tillslut finns där ändå en förlåtelse att få.

En klok berättelse alltså. Felet är bara att den utspelar sig i Vilda Västern. 1910 var den här tiden bara två-tre generationer bort. Nu är det oerhört länge sedan och dessutom ”besudlat” av alla amerikanska filmer och tvserier. Guldgrävarcowboys går inte riktigt att ta på allvar och det finns heller ingen lockande exotism - som till exempel i Madame Butterfly.

Men med hjälp av den här distansen kan vi ändå se analytiskt på vad som händer, samtidigt som Puccinis musik bryter igenom med sin känslomässiga inlevelse. Både hjärta och hjärna alltså.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se