Svårt vara rättsmedicinare på 1700-talet
Rättmedicinarnas yrke har nu skärskådats av historiker i en ny avhandling. På 1700-talet, långt före TV-serier som CSI, så var faktiskt yrkesuppgifterna inte särskilt glamorösa.
Idéhistorikern Tony Gustavsson vid Uppsala universitet står bakom avhandlingen:
– De slog sig inte för bröstet för det de gjorde. Tvärt om var det med en stor motsträvighet de utförde de här sysslorna. Det var någonting som låg väldigt fjärran från vad de förväntades göra
På 1700-talet var rättsmedicinen fortfarande ett yrke i vardande. Obduktioner i samband med misstänkta mord gjordes av vanliga läkare som inte fått någon som helst utbildning inom rättsmedicin - så det är knappast konstigt att många av dåtidens läkare ryggade tillbaka inför uppgiften.
Fick allt större inflytande
Tony Gustavsson beskriver i sin avhandling hur yrket långsamt formerades från 1600-talet fram till 1800-talets första hälft. Läkarna fick sakta men säkert allt mer kunskap om hur de kunde avgöra hur en person hade dött - hur skador efter hängningar och giftmord såg ut - och med tiden fick rättsmedicinska bevisningar allt större inflytande över rättegångarna. Inte minst i samband med barnamord - ett vanligt brott under den här tiden och där vittnen och andra bevis ofta saknades - fick rättsmedicinen en central roll för att avgöra om den misstänkte var skyldig eller inte.
– Man gjorde så att man skar ut lungorna på det döda barnet, och så sänktes de ned i en behållare med vatten. Om barnet hade andats, det vill säga varit levandefött, så flöt lungorna.
Tobias Svanelid
vet@sr.se
