Släktband 21 januari 2008

Krigsöden

Under 16- och 1700- talen då stora delar av den manliga befolkningen blev utskrivna som soldater beräknar man att ungefär en halv miljon män tjänade i de många militära enheterna. En av dem var Johan Pettersson som föddes 1680 i en av de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön, nämligen Svenska Pommern. Johan Petterson gjorde en lång resa, inte bara som soldat på ständiga krigståg i Europa utan också på den sociala rangskalan. Han gick in i kriget som korpralen Petterson och kom ut som kaptenen och adelsmannen Stiernspetz.

Sju generationer senare sitter Johan Stiernspetz ättling och namne och bläddrar i familjens släktsammanställning. Det är en gedigen dokumentation som visar en man som levde och verkade i en av de mest turbulenta tiderna i vår historia.

Johan Pettersson börjar sin militära karriär som 18- åring och stiger snabbt i graderna. Som 20- åring deltar han i slaget vi Narva, två år senare i slaget vid klissow. 1709 deltar han i slaget vid Poltava och är då livdrabant år Karl XII.  Efter slaget flyr han svårt sårad till kungen i Bender i Turkiet.

Därefter beviljas han permission av sitt befäl och anländer 1710 i januari till Sverige. Eftersom det visar sig att befälet som givit Johan permission inte hade rätt att göra det grips han för desertering och döms till döden.

Han benådas dock av Karl XII i Bender och återfår 1712 sin tjänst. Därefter tjänstför han som kurir mellan Sverige och bender och deltar 1713 i kalabaliken i Bender. 

1713 återvänder Johan Pettersson slutligen till Sverige och gifter sig och övertar så småningom svärfaderns tjänst som överjägmästare i Småland och Blekinge.

1726 adlas Johan och får namnet Stjiernspetz.

Den nu levande Johans Stiernspetz är huvudman för släkten och fick sitt stora intresse för familjehistorien efter ett besök i Norra Solberga g:a kyrka där prästen plockade fram både handske och värja som krigaren Johan Stiernspetz använde under krigen i början på 1700- talet.

Genom att klicka på den här länken:   kan du se en förteckning över adelssläkter bosatta i Sverige. 

Förteckningen innehåller adelssläkter bosatta i Sverige oavsett i vilket land släkten har adlats. Förutsättningen är att det finns bärare av släktnamnet i Sverige.

Kvinnor i krig

”Högtärade Kära Moder,

Emedan som jag på en så lång tid alls inga tidender haft från Eder min Kära Moder, så vill jag dock nu åter med denna goda och säkra lägenheten Eder några ord tillskriva, önskandes av allt mitt hjärta att detta må träffa min Kära Moder vid livet och ett gott tillstånd.”

Det här brevet skrevs av Annika Andersdotter från Stockholm hem till mamman i Sverige någon gång mellan 1711 och 1713. Det nådde aldrig fram till mamman Greta Nylander utan hamnade istället i fiendehänder, danska händer närmare bestämt, och idag finns brevet bevarat tillsammans med brev från många andra svenska krigsfångar på riksarkivet i Köpenhamn.

Annikas man som hon följde med från Stockholm har dött, men Annika har gift om sig och fått barn. Nu är hon orolig för vad som ska hända med hennes ägodelar, dem som hon lämnade kvar i moderns förvar.

”Vad mig och mitt tillstånd angår så måste jag som alla andra slita min tid här i denna bedrövliga och vitt avlägsna orten, med sorg och bekymmer, ej vetandes när eller huru snart vår förlossning härifrån varder kommandes, utan måste det alltsammans ställa i Guds nådiga behag och försyn. Ehuruväl beder jag min kära Moder att I viljen vara så god och from mot mig, och låta mig några få ord förnimma om i ären vid livet, och huru med mina hos Eder varande saker tillstår, om de äro ännu i behåll, ty sannerligen jag har stor orsak därefter att fråga eftersom jag icke allenast varit så olycklig att jag miste min kära man vid Pultaviska slaget utan ock därpå vid Nieperströmmen förlorat allt vad jag någonsin ägde och med stor livsfara kom med denna lilla hopen hit å denna orten, varest jag och sedermera har i Jesu namn tagit och bekommit en annan man med vilken jag och har en liten flicka fått som nu snart är ett år gammal. 

Min högtärade kära moders

Allra ödmjukaste och tjänstvilligaste Tjänarinna

Annika Andersdotter Frifer”

Ett brev från en svensk kvinna som följt med sin man i krig, det är inget vi är vana att se. Men Annika är inte alls något särfall. I själva verket var det ända fram till 1800-talet vanligt att kvinnor barn och hela hushåll följde med männen i krig.

Det hävdar Maria Sjöberg som är docent i historia vid Göteborgs universitet och håller på att forska i frågan.

-Arméerna bestod till en inte försumbar del av hushåll som soldaterna hade med sig, i synnerhet befälen, men också vanliga hushåll, berättar hon. Det var hustrur och barn och ju längre upp så samhällsstegen man befann sig ju mer tjänstefolk fanns också med i följet, både kvinnor och män. Så var det redan på 1500-talet och så långt fram som till 1800-talet.

-Soldaterna behövde helt enkelt hjälp med allt sådant som behövde göra – skaffa ved och mat till exempel. Och vid plundringar inte minst kunde de soldater som hade med sig sina familjer som kunde hjälpa dem.

Man skulle ju kunna tänka sig att ett krig som det 30-åriga innebar ständiga strider men Maria Sjöberg menar att det under alla dessa år utkämpades bara cirka 30 större sammandrabbningar.

-Så den största tiden i fält tillbringar man med att marschera och förflytta sig – annars fanns ju risken att man helt plundrade ut det område man befann sig i, säger hon. Under dessa eviga vandringar gjorde kvinnorna alla de traditionellt kvinnliga sysslor som de skulle gjort hemma.

Det finns ganska gott om filmer och litterära skildringar av krig där kvinnor finns med i marginalen men då beskrivs de nästan uteslutande som prostituerade. Sådana fanns givetvis också, men inte i så hög grad som eftervärlden och för den delen också samtiden velat få det till, menar Maria Sjöberg:

-I samtida diskussion kan man få intrycket av att fältlägren bara befolkades av prostituerade på kvinnosidan, men det var inte sant. Att man sagts så handlar mer om att kvinnor alltid misstänkliggjorts när de vistats nära extremt manliga miljöer tror hon.

Det är inte alldeles enkelt att få syn på kvinnorna i källmaterialet som finns från krigen. De militära myndigheterna har varit intresserade av soldaterna, dvs männen, det är de kyrkliga myndigheterna som ju också fanns representerade i arméernas svans som hade anledning att hålla ordning på hur de församlingsmedlemmar som var kvinnor hade det:

De tidigare krigen före 1500-tal har bara lämnat efter sig skriftliga fragment till eftervärlden. Men det blir bättre ju längre fram i historien man söker.

Till en viss del kan man använda en slags omvänd bevisföring när det gäller kvinnornas deltagande i fälttågen. Bara det faktum att man ansåg det nödvändigt att skriva lagar om hur man skulle förfara vid olika situationer som inbegrep sådana kvinnor visar ju att det normala var att de fanns med:

-Skulle det vara så att kvinnor var någonting förvånansvärt i de militära miljöerna då skulle rättsskipningen sett annorlunda ut, men det är genomgående så att kvinnorna aldrig uppmärksammas för att de är kvinnor utan för de eventuella problem de förorsakar.

Maria Sjöberg har funderat mycket på om kvinnorna fanns med redan från början, när männen drog i fält, så som ju fallet var med Annika Andersdotter som följt med sin man från Stockholm.

-Man kan dra slutsatsen att det i alla fall förekom, dels av Annika Andersdotters brev, men också av ett brev som går från Generalmajoren Knut Posse till Karl XII inför uppbrottet 1700. Där frågar han hur mycket kvinnfolk han får ta med sig – de behövdes för att sköta hushållen, menade han.

Krigshistoria är ju en av de mest genomforskade delarna av historien. Då skulle man ju kunna tycka att den inte alldeles obetydliga del som handlar om fälttågens vardagsliv, om kvinnor barn och hushåll, också skulle ha fått en smula utrymme i historieskrivningen. Men så är det alltså inte, och en av anledningarna är just det faktum att krigshistorien hängt med så länge. De gamla historieskrivarnas verklighetsuppfattning har fått hänga med ända in i våra dagar menar Maria Sjöberg,

-Precis som all annan historia på 1800-talet så är det ju de stora personligheterna och krigsutvecklingen som varit det centrala, säger Maria Sjöberg. Och det var i sin tur ett arv från 16- och 1700-talen. Då tänkte man inte att kvinnorna påverkade krigsutvecklingen. Men Maria Sjöberg menar att de hade en stor inverkan på hur krigen gick:

-En armé som består av så mycket mer än stridskrafter, den beter sig ju på ett visst sätt. Den går långsammare, den kräver andra typer av inkvarteringar och den kräver att man rör sig i områden som är ganska bördiga där man kan förse sig med livets nödtorft. Och det är ju i allra högsta grad sådant som påverkar krigsutvecklingen, slutar Maria Sjöberg, docent i historia vid Göteborgs universitet.

Främst var det adelsmännen som hade med sig sina hustrur i fält, det var inte lika vanligt bland vanliga soldater, men det förekom nog ändå betydligt högre grad än vi föreställer oss menar Maria Sjöberg.

Hon tror att de flesta äktenskap ingicks mellan soldaterna och kvinnor som de på olika sätt träffade på under vägen. Men en och annan följde med hemifrån. Som Annika Andersdotter från Stockholm vars brev hem till modern av en slump finns bevarat. Det hamnade i dansk ägo och ligger nu på riksmuseet i Köpenhamn. Brevet skrev hon när hon satt som krigsfånge i Ryssland, och det nådde förstås aldrig modern hemma i Sverige. Så frågan är om hon fick klart för sig att Annikas förste man, honom som hon en gång följde med i fält var död, och att Annika gift om sig och fått en liten dotter.