Eldsvådor och exekutiva auktioner

I alla tider har personliga katastrofer drabbat människor så att de varit tvugna att gå från hus och hem. Elsdvådorna var en sådan och allt talar för att bränder under 1800- talet utgjorde ett allvarligt hot för breda lager av befolkningen om att hamna i fattigdom.

Ulf Drugge är professor i sociologi vid Högskolan i Kalmar. Han har intresserat sig för hur 1800- tals människor som drabbades av bränder handlade och tänkte när olyckan var framme.

-Bränder var ett allvarligt hot långt tillbaks i tiden, berättar Ulf Drugge.

På 1500- talet gav staten hjälp i form av skattelindring för skattebönder och andra som betalade skatt, medan de andra fick tillåtelse att tigga och bli försörjda på så sätt.

1734 års lag sa att varje härad skulle upprätta en brandstodsförening där alla som var bosatta i häraden skulle bidra med hjälp då en brand uppstod. Brandstod kan översättas med brandhjälp. 

Problemet var att många brandstodsföreningar föll i glömska i socknar där det inte brunnit på länge.

I början på 1800- talet insåg man att det behövdes en annan typ av skydd om brand uppstod. Då skapade man sockenföreningar. Ett mindre belopp betalades varje år  i förhållande till det mantal man hade, medan de fattiga fick betala med dagsverken. 

-Men när man tittar i sockenstämmoprotokoll ser man att det fanns socknar som inte brydde sig om att utveckla någon sockenförening. Om det brann fick klockaren driva in pengar. Problemet var att många inte hade medel att betala med vilket ledde till att klockaren fick lämna in en restlängd och hota med länsman, berättar Ulf Drugge.

För många blev det svårt att klara sig efter branden. Den ersättning som betalades ut räckte oftast inte mer än till det enklaste och hade den som brann en egen verksamhet, som till exempel en smedja, var det nästan omöjligt att bygga upp den igen.

Sockenstämmoprotokolen finns på landsarkiven och är lätta att finna, berättar Ulf Drugge och tar fram ett exempel från de många sockenstämmoprotokoll han läst.

Skellefteå 24 mars 1845

”Åtskillige socknemän hade begärt, det måtte, vid allmän Socknestämma den förfrågan framställas till Socknemännen, om de icke af ädelmod och medlidsamhet ville lemna något frivilligt understöd åt socknefärgaren Reinius, som nu för 3:dje gången hade varit blorrställd för eldsvåda och derigenom förlorat ganska mycket?. Socknemännen, som erinrade sig detta förhållande samt att Reinius tillika hade en ganska talrik familj att försörja, beslöto, att lemna honom en frivillig gåfva af 100 Rdlr (Riksdaler) Bco (Banco) hvarmed han skulle till understöd vid uppbyggandet af det nedbrunna Torkhuset. Och ansågo Socknemännen så mycket mer skäl, att härmed bibringa Reinius, som han vore af dem känd för arbetsamhet och ordentlighet samt dessutom betungad af stort hushåll. Den anslagna gåfvan skulle på detta årets sockneräkning intagas.”

-Han hade behövt åtminstone fyra eller fem gånger så mycket för att kunna starta en verksamhet som sockenmålare, berättar Ulf Drugge.

På 1840- talet börjar man försäkra sig i länsbolag där den enskilde fick sin egendom värderad. Dessa försäkringar fick sitt genombrott på 1860- talet och man flyttade ansvaret mer och mer från socknen till den enskilde.

Man upprättade också rotar inom varje socken som bestod av två brandmästare som skulle sköta besiktningen varje vår. Dessutom krävdes det att de försäkrade skulle ha vattenembar och stege.

Men de fattiga lagren hade inte råd att försäkra sig och Ulf Drugge berättar att bland de fall som passerar revy i sockenstämmoprotokollen från den tiden handlar det mycket om personer som inte haft råd att försäkra sig.

Exekutiva auktioner

Det finns arkiv som trots att de är mycket innehållsrika blir obesökta av släktforskare och personhistoriker helt enkelt för att man inte känner till att de finns.

Länsstyrelsernas arkiv över exekutiva auktioner dvs tvångsförsäljningar av fastigheter, är ett exempel på sådana samlingar.

När arkivarien vid Landsarkivet i Göteborg, Christine Hiller, arbetade med att ordna upp i de papper som rör Skaraborg så upptäckte hon vilken rikedom som fanns att hämta – men också hur svårt det var att hitta i det.

Christine Hiller har gått igenom alla exekutiva auktioner i länet från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet och lagt in dem i en egen databas. Hittar man en gård man känner till i arkivet då vet man plötsligt en massa fakta om den gården.

Ska man söka efter en exekutiv auktion måsta man skilja på de uppgifter som finns i diariet och de som finns i de akter som hör till varje ärende. Diariet är helt enkelt en lista över alla de ärenden som en myndighet har hanterat i den ordning de första gången kom in till myndigheten. Systemet ser precis likadant ut på moderna myndigheter idag. Varje ärende får ett diarienummer och med det i handen kan man söka rätt på de akter som har med ärendet att göra. Det är i akterna som en hel värld av uppgifter öppnar sig. Kruxet är bara att de flesta arkiv inte är datoriserade, (undantaget Skaraborg) och inte går att göra moderna sökningar i. Man får börja på sidan ett och leta sig fram därifrån.

Men Christine Hillers databas gör undersökningar bland skaraborgspappren enkla. Vi söker oss igenom den akt som hör till det här slumpmässigt valda fallet från Kvänums socken i början av 1920-talet. En driva papper ligger framför oss, stort och smått blandat. Det är beslut och protokoll från besiktningar blandat med listor på alla fordringsägare och uppgifter om i vilken ordning de ska ha sina pengar. Här kan man se hur stora skulderna var som drev fram auktionen och här finns inte minst en noggrann beskrivning av byggnaderna på gården. Det beskrivs hur stora de är, hur många rum som finns, hur de är klädda på utsidans väggar och tak, i vilket skick de är, hur många uthus som finns och deras standard, här är också noterat om det fanns indragen el, och hur många brunnar som fanns och i vilket skick de var. De är noggranna beskrivningarna av gårdarna är det som Christine Hiller skattar högst.

Bredvid den kolossalt noggranna beskrivningen av gården finns papper av olika dignitet. En del är pyntade med stämplar och ståtliga brevhuvuden men här finns också rent arbetsmaterial – uträkningar på skulderna, kladdlappar, kvitton på alla utlägg som människor haft inför auktionen, och inte minst tidningsklipp där annonserna inför de exekutiva auktionerna finns med. Och annonsering gjordes inte bara i tidningarna. På söndagen i kyrkan lästes det upp, bland alla andra händelser i socknen, om ett hus skulle säljas exekutivt.

Det var inte alltid det faktiskt gick så långt som till auktion. Om den som hade skulder eller som kunde köpa sig fri genom att sälja lösöre stannade ofta situationen vid en utmätning – men också i de fallen finns pappren bevarade på landsarkiven. I vissa fall gjordes också auktionerna om flera gånger, berättar Christine Hiller. Det gällde i de fallen då man fick ut för lite pengar av den första auktionen.

Genom sin databas över exekutiva auktioner i Skaraborg har Christine Hiller gjort en liten del av ett stort och spännande arkivmaterial tillgängligt. Men hon tycker att det är synd att så stor del av särskilt länsstyrelsernas material står oanvänt år efter år. Den som har tid och möjlighet att ta sig in i de bortglömda hyllorna har många glada överraskningar framför sig.