60 år sedan självständighetsförklaringen

Själva ceremonin på museet hölls diskret och de som var inbjudna ombads att inte sprida ut att den skulle äga rum eftersom man var orolig både för att de brittiska myndigheterna skulle försöka ingripa och att de arabiska arméerna skulle anfalla tidigare än vad man räknat med.

Men när David Ben-Gurion läste upp självständighetsdeklarationen och förklarade att Israel nu var en egen stat direktsändes det i den nya radiokanalen Kol Yisraels första sändning. Sedan inleddes sabbaten och dagen efter anföll arméerna från de arabiska grannstaterna.

Det fanns många skäl till självständighetsförklaringen.

I den deklaration som David Ben-Gurion läste upp i museet i Tel Aviv skriver man om det judiska folkets rätt till landet och om att de under alla år i diasporan hållit fast vid sin kultur och sitt hopp att återvända.

Det har alltid funnits en judisk befolkning på den plats som nu är staten Israel och när man talar om ”alltid” i det här sammanhanget så är man tillbaka på det Gamla Testamentets och Talmuds tid och tidigare ändå. Men den judiska historien är fylld av ockupationer, folkvandringar och förvisningar.

En av de största massförvisningarna ägde rum år 132 efter en revolt mot de romerska härskarna. Men ända sedan tidig medeltid har en liten och stadig ström av judar sökt sig tillbaka till Israel.

Under den senare hälften av artonhundratalet tog återvändandet fart och tanken på en egen judisk stat slog rot.

År 1896 skrev den ungerskfödde journalisten Theodor Herzel en bok med titeln ”Den judiska staten”, som målade upp en judisk stat i Israel, med judiska traditioner, det bästa av det europeiska arvet och med ett återuppbyggt tempel i Jerusalem.

De här tankarna fick internationell genklang och i den brittiska Balfourdeklarationen från 1917 skriver den brittiska regeringen att man stödjer skapandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina under förutsättning att man inte hotar den icke-judiska befolkningens rättigheter i Palestina.

Samtidigt stärktes identiteten hos de judar som levde i Palestina.

Kibbutz-rörelsen växte fram som en blandning av socialism och zionism, där människor levde i ideologiskt färgade jordbrukskollektiv där man ville få öknen att blomma.

Allt fler anammade den moderna hebreiskan, som är ett konstruerat språk byggt på de gamla skrifternas ord och skrivtecken men med europeisk meningsbyggnad och med talesätt och uttryck från jiddisch. Hebreiskan blev också Israels officiella språk.

En av de viktigaste drivkrafterna för självständigheten var förintelsen och förföljelserna i Europa. ”Den katastrof som nyligen drabbade det judiska folket ... var ännu en tydlig demonstration av hur angeläget det är att lösa problemet med dess hemlöshet, genom att återupprätta den judiska staten i Israel” står det i deklarationen.

Fortfarande är förintelsen ett trauma som spelar en viktig roll i många judiska människors attityder och stöd till staten Israel.

Den israeliska självständigheten var också förankrad i det internationella samfundet, undantaget den arabiska världen.

Sedan första världskrigets slut hade britterna styrt över de palestinska områdena. I takt med att allt fler judiska flyktingar kom till Israel från ett Europa där de förföljdes ökade spänningarna mellan den arabiska befolkningen och den judiska. Motsättningarna blev i bland våldsamma och det hände att människor dödades i upplopp och attacker.

Många unga var frustrerade över den palestinska ledningens oförmåga att driva sin sak och anslöt sig till radikala rörelser som gick till attack mot judiska samhällen.

Under åren 1936-1939 utbröt en arabisk revolt i det brittiska mandatets Palestina, där judar fick fly från sina hem och många judiska bondgårdar och bosättningar förstördes. De brittiska myndigheterna ansåg till slut att situationen med det ökande våldet var ohållbar och bad FN att lösa frågan på något annat sätt.

År 1947 antog FN:s generalförsamlingen resolution 181, där man föreslår en tvåstatslösning. Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat och den heliga staden Jerusalem skulle stå under FN-mandat.

Delningen skulle äga rum samma dag som det brittiska mandatet löpte ut, den 15 maj 1948.

Men FN stod splittrat och det var med ett nödrop som resolutionen antogs efter en dramatisk och kontroversiell röstning. 33 länder röstade för, 13 emot och 10 avstod från att rösta.

De flesta judar tyckte att en tvåstatslösning var en acceptabel idé, men de arabiska länderna ansåg att resolutionen var för snål mot den arabiska majoriteten i Palestina, att araber riskerade att plötsligt vara en minoritet i ett judiskt territorium och framför allt att man i princip var emot en självständig judisk stat i Mellanöstern.

Trots det arabiska motståndet och splittringen i FN anses resolution 181 vara ett av de mest betydelsefulla stegen på väg mot israelisk självständighet.

Dagen efter Israels grundande anföll arméer från Libanon, Syrien, Irak, Egypten och Jordanien, med stödtrupper från Saudiarabien, Libyen och Jemen.

Det anfallet var egentligen bara en upptrappning av ett krig som redan startat.

Under månaderna mellan FN:s antagande av resolution 181 och den 14 maj 1948 startade ett inbördeskrig i Palestina mellan judiska och palestinska grupper inför allt mer maktlösa brittiska myndigheter.

Under mandatet hade britterna utbildat och beväpnat både judar och palestinier till polistjänstgöring och militär.

Därför fanns nu i Palestina flera tusen beväpnade och organiserade judiska poliser, trupper som brittiska SAS hade utbildat och en underrättelseorganisation som blev föregångaren till Mossad.

Under andra världskriget fanns 6 000 palestinska araber rekryterade i den brittiska armén.

Under inbördeskriget stod det ganska snart klart att det var den judiska sidan som var den starkare.

Trots hjälp från egyptiska trupper skakades det palestinska samhället och flera städer erövrades av de judiska trupperna. 250 000 palestinier befann sig på flykt redan innan Israel förklarat sig självständigt.

Den 15 maj 1948 började det krig som i Israel kallas för självständighetskriget. Uppskattningsvis bestod de fem arabiska arméerna ursprungligen av 23 000 man, medan de israeliska styrkorna var fler, nästan 30 000.

Under kriget fortsatte invandringen till Israel och vid årsskiftet hade den israeliska armén nästan tredubblats.

Kriget vanns av den nya staten Israel och under våren 1949 slöt man fred med grannstaterna.

Var hundrade israel hade stupat i kriget, 6 373 personer. De arabiska staterna hade förlorat fler, mellan 10 000 och 15 000 personer.

Hur många palestinier som tvingades på flykt 1948 är omdiskuterat.

FN:s siffra på 711 000 personer gäller de palestinier som lämnade Palestina och flydde utomlands, så de som levde som internflyktingar finns inte med där. Fortfarande är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända en av de stora stötestenarna i fredsprocessen i Mellanöstern.

I Israel firas självständighetsdagen varje år med en nationell helgdag, Yom Ha’atzmaut. Palestinierna däremot minns dagen därpå, som dagen för katastrofen, Nakba-dagen.

Elsa Helin
elsa.helin@sr.se