Balkanbloggen

Dag ett: "Haha, till Albanien, varför då?"

Tirana Albanien

Under en veckas race av stressigt surfande på nätet innan avresa så matas jag med massor av dyster info om Albanien, de land som ska bli första anhalt på vår tre veckor långa Balkantripp. Näst lägst BNP per capita i Europa, näst fattigaste landet på Balkan och tredje mest korrumperade landet i världen är bara några av sakerna som snurrar runt på världsforumet. Vilket tråkigt nog leder till vaga minnesbilder från skoltiden på tandlösa gummor, magra kossor och eländigt fattiga byar.

Och orden från vänner och familj studsar i huvudet i takt med luftgroparna under flygresan. En kompis tittar konstigt på mig och säger med rynkad panna ”Albanien, kul för dig men vad ska du göra DÄR? Någon annan utbrister ett ironiskt ”HA HA…till Albanien, lycka till!” Och en tredje ifrågasätter  mig med orden ”Men av alla ställen, var för väljer du Albanien, blev du tvingad av chefen eller?” Mina förväntningar har i sanningens ord krymt en del då jag landar i huvudstaden. Det här trots att jag och Lisen själva noggrant valt ut just Albanien eftersom ingen vi känner någonsin har rest dit eller egentligen vet någonting om landet. Lite småfnissiga och undrandes över vad vi gett oss in på, kliver vi av Planet. Jag sneglar på laptopparna som vi håller hårt i våra händer samtidigt som jag viskar till Lisen att det inte är säkert att vi kommer kunna få vår lilla mobila och moderna redaktion att fungera som den ska här. Min skeptism och mitt lite fördomsfulla fnitter kommer dock snart fastna och smaka illa i gommen.  

CAN I HELP YOU MISS… IS THERE ANYTHING I CAN DO FOR YOU?

Redan i flygtaxin får vi nödvändiga och hjälpsamma råd av den unga chauffören utan att vi ens behövt be om det. Tiden innan vi startat vår resa har varit tuff eftersom det ska packas, planeras, och förberedas parallellt med att det dagliga redaktionsarbetet ska skötas. Vi är trötta, lite tafatta och behöver all hjälp vi kan få. Värmen från denna främling värmer i bröstet och jag skäms över mina tidigare tankar. Vid hotellmiddagen senare samma kväll smyger en av kyparna fram försiktigt för att inte störa och frågar sen om vi är intresserade av guidning nästa dag då han har sin enda lediga dag. Han vill visa oss en populär sky bar som snurrar 360 grader, ta oss med upp i berget Dajti med Balkans enda linbana, bjuda oss på middag och slutligen besöka nattklubben Livingroom dit alla går. Vi tackar ja och får en underbar heldag i Tirana. När vi dagen efter detta intervjuar ägaren till Albaniens första hostel möts vi av precis samma gästvänlighet och innan dagen är slut har vi både fått gratis guidning till de kulturmålade byggnaderna i staden, bankomaterna, och busstationen, vilket sparar oss en massa tid. Och innan vi glider vidare mot den Albanska kusten i buss, som vår nyfunne vän Blerim skyndar sig att betala, så har vi även fått ett telefonnummer till en Albansk familj där vi får sova om något skulle gå snett.  

FINNS DET HJÄRTERUM SÅ FINNS DET STJÄRTERUM PÅ ALBANSKA

Ingen av alla de hjälpsamma Tiranabor som korsat våra vägar under dessa dagar har ägt några märkeskläder av dyrare variant och ingen av dem har suttit på ett bra betalt jobb. Men samtliga har velat ge och hjälpa utan hejd. Ingen har heller väntat sig något tillbaka eller försökt sälja något till oss. De flesta har snarare blivit förolämpade när vi frågat vad vi kan göra i gengäld. Utan att överdriva en milimeter kan jag inget annat göra än att ranka Albanerna som Europas absolut gästvänligaste folk. Och mer än en gång har jag känt en olustig pinsamhet när albanerna ivrigt frågat vad trodde du om Albanien innan du kom hit? Vad säger svenskarna om Albanien? Erica, Om jag trots allt visumkrångel skulle lyckas resa till Sverige någon gång, skulle svenskarna visa mig Sverige då som jag visar dig Albanien, tror du?  Och för att avsluta denna ljuvliga start på vår Balkantripp väljer jag att citera Blerim, vår självutnämde guid som behandlat mig och Lisen som drottningar. ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” Och samtidigt som jag citerar Blerim i denna stund så undrar när vi svenskar ska börja leva upp till det där ordspråket på samma sätt som albanerna gör.  Kram Erica