Bakgrund Bolivia: Oviss framtid för Morales

På söndag ska det bolivianska folket rösta om huruvida deras president Evo Morales ska avgå eller inte. Omständigheterna är minst sagt oklara. Om presidenten får minst 46,3 procent av rösterna, lika många som röstade mot Morales i valet 2005, så sitter han lugnt kvar. Annars får han gå och den socialistiska revolution med etniska förtecken som han har inlett får ett snöpligt slut.

I valet ska även nästan samtliga regionala guvernörer ställas inför samma folkliga domslut. För dem gäller dock likadana regler som vid en reguljär folkomröstning, majoritetens röst avgör. Bolivias stora dilemma är dock att majoritetens vilja och politiska färg skiftar betydligt från region till region, vilket skapar stor instabilitet nationellt.

Bolivias geografi och natur är lika delad som dess folk. På den bergiga högplatån bor största delen av landets brokiga samling av ursprungsbefolkningsgrupper. Där ligger också Bolivias huvudstad La Paz, nationens politiska nav som med sina 3 600 meter snuddar vid molnen och får den ovane besökaren att börja flåsa endast efter några steg upp för de stenbelagda gränderna.

Högplatån breder ut sig mot Chile och Peru i öster och dalar sakta ner mot det låglänta alp-liknande gröna landskapet i väst. I de senare regionerna, rika på gas och naturresurser bor också Bolivias ekonomiska och sociala elit, som tills nyligen garanterat satt säkert vid makten år efter år eftersom oppositionen aldrig lyckades enas.

Förutom de stora ekonomiska och utbildningsmässiga klyftorna som i form av en bergskedja skär genom befolkningen, tillkommer också en mycket laddad etnisk komponent. Ursprungsbefolkningen, ofta i guideböcker porträtterade i sina färgstarka sjalar med barnen skumpandes på ryggen och kvinnorna i hattar av plommonstopsdesign, har genom åren varit utestängda från det politiska livet och inte minst från landets universitet och akademiska sfär.

Majoriteten av Bolivias presidenter har kommit direktimporterade från högre utbildning i USA och inte sällan har de också härstammat från de västliga regionerna, där majoriteten av befolkningen är vita eller mestiser.

Redan dagarna efter att Evo Morales, som härstammar från Aymara-folket, en av Bolivias största ursprungsbefolkningsgrupper, kom till makten med en jordskredsseger så började man frukta konsekvenserna på andra sidan högplatån. Hans socialistiska parti, MAS, utlovade nationaliseringar och omfördelning av landets rikedomar, som framför allt återfinns i det bördiga väst.

Vinsterna från naturgasen skulle komma hela landet till del, sades det, och inte bara gå tillbaka till den starka delen av landet där välputsade husfasader i regionhuvudstaden Santa Cruz och välmående bondgårdar på landet runt omkring står i skarp kontrast till det påvra öst.

Men vallöften är en sak och att genomföra dem i ett i grunden splittrat land är något annat. Ganska snart efter sitt tillträde fick Evo Morales problem. Hans nära samarbete med Venezuelas omstridde ledare Hugo Chavez kastade en tvivelaktig skugga över hans planer och fick oppositionen att ropa på internationell hjälp. Hans politiska reformer anklagades för att vara odemokratiskt genomdrivna i en hets att stöpa om landet i ett enda slag.

Och på sin första resa i Europa och Latinamerika hånades han för sin stickade randiga tröja som han bar vid samtliga statsbesök och som enligt kritikerna symboliserade presidentens tafatthet i internationella sammanhang och som skämde ut det bolivianska folket.

Bolivia är ett land där bristen på institutionell och genomskinlig debatt gör att våldsamma gatuprotester blir den enkla vägen till förändring och uppmärksamhet. Det är Evo Morales själv väl medveten om. Innan han kom till makten i december 2005 var han ledare för de traditionella kokaodlarna i Chaparre-regionen. En stridbar grupp som många gånger har ställt upp vägblockader och som på våldsam väg tvingat politikerna att lyssna på deras krav.

Demonstrationerna har varit en ständig huvudvärk för alla Bolivias presidenter, som flera av dem tvingats avgå eller akut fly landet under några brinnande dagar. Protesterna har inte bara flera gånger skadat eller dödat bolivianska medborgare, de är också ett återkommande problem för ett land som intensivt kämpar för att dra till sig utländska investerare och internationellt kapital. Under flera år har Bolivia försökt undkomma det tvivelaktiga nöjet att inneha epitetet som det fattigaste landet i Sydamerika, dock utan resultat.

Men när Evo Morales kom till makten 2005 var hans paroll en annan, förstatligande och återtagande av företag som sedan länge köpts upp av den privata sektorn. De utvecklingsländer som tidigare försökt sig på det vågstycket har utsatts för hårt tryck från det internationella samfundet och ekonomiska institutioner, såsom IMF och Världsbanken, och många har också gett upp sina planer på en stark och livskraftig stat och istället satsat på en väg till utveckling genom direktinvesteringar och diverse skattelättnader för utländska företag.

Men Morales har under sina år som president kunnat genomföra en del reformer med hjälp av Hugo Chavez, hjälp som ibland blivit till inrikespolitiska björnkramar för Morales. Genom deras intima samarbete har Morales ”socialistiska revolution” blivit ett lätt byte för de kritiker som pekar på det demokratiska underskottet i hans politik och jämför honom med den burduse oljekungen i norr.

Men de geografiska och etniska klyftorna i Bolivia gör att Morales sits blir än svårare än vad många ledare med kontroversiella idéer erfarit före honom. Kritiken mot hans politik har inte bara format en stark opposition, utan också lett till att alndet faller sönder i viljestarka och egensinniga regioner utan nationell enhet. Under de senaste åren har flera regioner i Bolivia under oppositionella guvernörer genomfört folkomröstningar där man röstat för att frigöra sig från den nationella regeringen. Morales har kontrat med att förklara folkomröstningarna som icke-konstitutionella, vilket bara triggat oppositionens fantasi och viljekraft än mer, då han enligt dem inte accepterar folkets vilja.

Inför söndagens folkomröstning, som avskedar antingen Morales eller de guvernörer som motsätter sig honom, har de senare redan deklamerat att de inte tänker acceptera resultatet.

Folkomröstningen som var tänkt att göra slut på Bolivias politiska dödläge och en gång för alla ena landet riskerar i stället att mynna ut i ett kaos som alla fruktar kan leda till våld och väpnad konflikt.

I veckan sköts två gruvarbetare till döds av boliviansk polis då de protesterade för en pensionsreform som Morales inte vill genomföra, och samtidigt har oppositionen inlett hungerstrejker på flera håll i landet med krav på att folkomröstningen på söndag ställs in.

Bolivias nationaldag den 6 augusti blev långt ifrån den folkfest och manifestation för landets självständighet som är den egentliga tanken. I stället blev Morales tal i den ceremoniella huvudstaden Sucre inställt eftersom hans flygplan inte kunde landa på grund av gatuprotester, och istället fick han tala inför redan frälsta supportrar i La Paz. Det samtidigt som fler och fler tält på småstädernas gator och torg nu reses med offentligt hungerstrejkande bolivianer på andra sidan bergskedjan Anderna.

Lotten Collin
lotten.collin@sr.se