Demenssjuka får psykofarmaka i onödan

Uppdaterad 17:12
Omkring två tredjedelar av alla demenssjuka som får medel mot psykos medicineras i onödan och riskerar biverkningar och till och med att dö. Bristen på personal i äldrevården är en orsak, men också gamla traditioner som lever kvar i läkarkåren.

Sabine Kirschards 82-åriga mamma i Lerum har en demensdiagnos och bodde tidigare på ett demensboende där hon fick läkemedlet Risperdal och bara blev sämre.

– Hon försvann in i sig själv. Hon tappade funktioner, talet, hon blev inkontinent och slutade att gå, säger Sabine Kirschard.

Varför fick hon den här medicinen?

– På grund av att hon var förvirrad och kunde bli arg. Det är ju inte så konstigt att man blir arg när man är orolig och inte riktigt vet var man befinner sig. Att man är rädd.

Sabine Kirschards mamma är bara en av de omkring 30 000 äldre demenssjuka som får anti-psykosmediciner i onödan. Att multisjuka patienter får många mediciner och att det är svårt att balansera risker med nytta är ett stort och välkänt problem.

Att dementa också får starka, lugnande medel med allvarliga biverkningar när de är oroliga eller stökiga, har blivit något av en tradition inom äldreomsorgen. Det säger Johan Fastbohm, docent vid Karolinska institutet och Äldrecentrum, är helt felaktigt.

– Beteendesymptom hos en äldre person med demens ska inte i första hand behandlas med psykofarmaka. Det man ska börja med är att ta reda på varför de är oroliga, varför de vandrar, ropar och så vidare. Det kan ju bero på någon orsak som går att åtgärda utan mediciner. Först därefter kan man börja fundera på mediciner och så fall vara väldigt restriktiv med just antipsykotiska läkemedel eftersom de har så mycket biverkningar.

Kan det vara så att kvalitén i äldreomsorgen, både när det gäller hur mycket personal man har och vilka miljöer man använder, är för dålig i dag?

– Det faktum är att många äldre med demens som också är väldigt känsliga för psykofarmaka får så mycket psykofarmaka, i synnerhet då anti-psykotiska läkemedel, är ett tecken på att kvalitén brister, säger docent Johan Fastbohm.

Dålig kvalitet är i många fall det samma som för lite personal. Om två biträden ska ta hand om 50 patienter nattetid krävs det helt enkelt att de flesta ligger still i sina sängar, säger äldreforskaren Mats Thorslund till Ekot.

Men för Sabine Kirschards mamma blev räddningen att dottern tog hem henne från sjukhemmet.

– I dag så upplever jag att hon fått en ökad livskvalitet. Man kan leva ett gott liv trots att man har den här sjukdomen. Hon är uppe och går, hon tittar på tv och åker i väg en dag i veckan till dagvården där de sjunger, läser tidningen och träffa andra som har liknande svårigheter.

Anna Larsson
anna.larsson@sr.se

Gunilla Österlund
gunilla.osterlund@sr.se