Norrlandsmålaren Helmer Osslund i helfigur
Helmer Osslund föddes 1866 i Matfors i Medelpad, och han har gått till historien som ”norrlandsmålaren” för sina färgstarka skildringar av älvar, fjäll och barrskog. 1938, samma år som han dog, valdes han in i Konstakademien - men någon särskilt framskjuten plats på den konsthistoriska parnassen har han inte fått. Senaste stora retrospektiven ägde rum på Nationalmuseum 1971, och sedan dess har Osslund huvudsakligen siktats hos konsthandlare och på auktioner - på senare år till kraftigt stigande priser.
Nu dammar Prins Eugens Waldemarsudde av den gamle norrlandsmålaren och visar 92 verk, mest måleri men också en del porslin.
Från början hette han Åslund. O:et kom in i bilden när han, som 20-åring, for till Amerika för att bli arkitekt. Osslund, med två s, blev han först senare, när han hoppat av en framgångsrik karriär som porslinsdekoratör och dragit till Paris för att bli målare. Senare, i Belgien, tog han en vända till med porslinet - då som ”Helmer van der Osslund.”
Det tog tid för Helmer Osslund att hitta hem. Efter ett par år som svältande bohem på kontinenten började han, som 33-åring, på Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm. Där blev han tillsagd att dämpa sig, hans färger var alldeles onaturligt klara och livfulla. Då fick han nog, slutade anpassa sig och åkte hem till Medelpad. Och det gjorde han ju rätt i. För ingen har målat av norra Sverige så vackert som den mogne Osslund, varken förr eller senare. Inga svenska landskap över huvud taget, om ni frågar mig.
1901, året efter hemkomsten, målar han ”Sommarmorgon vid Indalsälven”, ett glödande gryningslandskap där mörkret hänger kvar i granskogarna och ljuset stiger ur de spegelblanka vattnen lika mycket som från himlen. I förgrunden, alldeles intill målarens högt belägna utkikspunkt, vajar ett par ranka tallar i morgonbrisen. Och i fjärran blånar bergen.
Som komposition är den väl inte precis banbrytande, men uppenbarligen fungerade den för Osslund, för den här grundmodellen - med hög utsiktspunkt, vattenspeglar och avlägsna berg - skulle han återvända konsekvent till de följande 37 åren. Motivet låg fast, det var färgen som förändrades. Klarnade och växte.
Bort med ovidkommande detaljer, koncentrera formen, renodla färgen i samlade ytor - det där hade han lärt sig av Paul Gauguin, i vars lära han hamnade mer eller mindre av en slump, under några veckor i Paris. Norrland visade sig vara ett utmärkt landskap att tillämpa den läxan på. Om ”Sommarmorgon vid Indalsälven” låter som en dov solocello, brister landskapet ut i fullkomliga symfonier fem-tio år senare.
Så visst var han modern, Osslund, i sin renodling. Men någon modernist blev han aldrig. De yngre och deras brutala framfart med motiven tog han inga intryck av. Han målade landskapet, experimenterade inte med det.
Och varför skulle han göra det? Allt fanns ju redan där. Som i ”Höstdag vid Torne träsk” från 1909. En flock renar betar vid stranden. Omkring dem står björkarna i brand, i höstens färger, och bortom vattnet tornar de snöklädda fjällen upp sig.
Livet är så kort, här uppe. Och bergen så väldigt gamla.
Men varför Helmer Osslund skulle vara särskilt aktuell, idag, vet jag inte. Tvärtom är han väl påfallande inaktuell, nu när isarna smälter och trädgränsen klättrar upp på kalfjället. Osslunds motiv var ju på väg att förändras redan när han målade det, med skogsavverkningen och regleringen av älvarna. Kanske var det inte bara för färgernas skull han föredrog att måla om hösten.
Men vackert var det. Ett jubel, klart som en fjällbäck, stiger ur hans målningar än idag. Det kan varken industrialismen, växthuseffekten eller tiden rå på.
Mårten Arndtzén
