Kvinnor känner sig kränkta av socialen

Oberoende av varandra har fyra Gävlekvinnor hittat varandra. Ingen av kvinnorna har någon drogproblematik i bakgrunden, däremot psykiska problem.

Alla lever de i skräck för att deras barn ska tvångsomhändertas, och alla har de samma handläggare på socialtjänsten.

Rebekka, en av kvinnorna, har haft diagnosen Borderline, en allvarlig psykisk åkomma. Men genom hårt arbete med bland annat teori blev hon friskförklarad för ett par år sedan.

Sedan fler år tillbaka har hon frivilligt tagit emot boendestöd från Kommunens Omsorgsförvaltning, något hon gärna ville fortsätta med trots att hon blev friskförklarad. Kvinnan som besökte hemmet någon gång i veckan för att stötta Rebekka i vardagssysslorna hade blivit som en familjemedlem.

Oanmält besök
En dag kom en handläggare från Omsorgen oanmäld hem till Rebekkas familj. Rebekka upplevde henne som burdus, nedlåtande och otrevlig, så till slut bad hon henne att gå.

Ett par dagar därefter landade en anmälan hos Socialtjänsten, från handläggaren, säger Rebekka.

Därmed var processen igång, och i dagarna är utredningen av Rebecka och hennes familj färdig.

Efter att referenter - dagispersonal, Rebekkas terapeuter och BVC-personal bara vitsordat Rebekka som mamma kvarstår nu frågan huruvida familjens hem är en sanitär olägenhet.

Rebekka är ständigt rädd. Hon känner sig sönderstressad av socialtjänsten, och hon berättar om barnen som mår så dåligt av att Rebekka och hennes sambo mår dåligt. Rädslan av att barnen ska omhändertas är ständigt närvarande, och hon vågar inte hämta eller lämna barnen på dagis längre.

– Med tanke på att socialen säger en sak och gör en annan sak hela tiden, så vet jag att det någonstans finns en risk att mina barn inte finns där när jag kommer för att hämta dem, säger Rebekka.

Julia har en annan historia. När hon väntade sin yngste son hamnade hon i en djup depression. Hon medger att livet blev upp och ner - barnen fick inte någon bra hemsituation. Till slut lämnade de äldre barnens skola in en anmälan till Socialtjänsten.

Julia gick med på att frivilligt familjehemsplacera den äldste sonen.

– Det är tufft, men det är något som vi kom överens om tillsammans för det var väldigt jobbigt hemma och ingenting fungerade, säger Julia.

Sonen är placerad många mil från hemmet i Gävle, och fyra timmar var tredje vecka får mamma och son träffas.

Rädd för tvångsomhändertagande
Nu är Julia rädd för att Socialtjänsten ska tvångsomhänderta dottern. I dagarna ska Julia skriva på en vårdplan, med mål hon känner blir omöjliga att uppnå på bara några månader.

Målen handlar till exempel om dotterns beteende i skolan, att hon ska klara av konflikter med barn och andra vuxna. Inte säga fula ord, inte springa hem om hon hamnar i en konflikt.

– Vi klarar inte av att nå målen fram till den sista februari. Vi kommer att misslyckas. Men om vi inte godkänner vårdplanen motsätter vi oss Socialtjänstens krav, och då blir dottern säkert tvångsomhändertagen ändå.

Om handläggaren har Julia inga höga tankar.

– Man blir sänkt. Många gånger har jag hört av andra att jag är en stark person och en bra mamma, men den här personen har tryckt ner mig. I ett telefonsamtal sa hon att jag var en värdelös mamma på grund av min uppväxt.

De andra kvinnorna har samma bild av handläggaren. Att hon ger olika besked, hotar med tvångsomhändertagande, ställer orimliga krav, kränker kvinnorna.

Inga anmärkningar
Chefen för socialtjänstens familjeenhet känner inte igen bilden av Socialtjänsten. Den aktuella handläggaren har inga anmärkningar.

Att kvinnorna - och barnen - mår ännu sämre av att befinna sig i den här situationen har hon förståelse för.

– Det är ju ingen situation man väljer att befinna sig i, men det är ju för att ge barn skydd. Samtidigt kan ju en annan definition vara att de just har psykiska problem som gör att de har fantasier om att de är förföljda, säger hon.

Margareta Kamlén kommer nu att träffa de aktuella kvinnorna för att personligen gå igenom deras situation.

Maria Sundell
maria.sundell@sr.se