Lyssnarreaktioner på Barnen: Att leva med cancer, del 1

Hej,

Min kusin som bodde i Värmland dog av en cancertumör när hon var 13 år gammal. Hon hade kunnat opereras, bli frisk, hade inte behövt dö. Om, OM man tagit henne på allvar, om man verkligen hade brytt sig, noga kollat upp, röntgat.

Hon klagade länge (kanske ett år) på huvudvärk, som blev sämre och sämre. Hon berättade för mig sista vintern, att det hjälpte lite om hon tog kall snö på en viss sida av huvudet. Hon fick andningssvårigheter när hon ansträngde sig. Hon svimmade plötsligt två gånger utan anledning. På slutet kunde hon helt plötsligt börja kräkas då och då, också det utan synbar anledning. Under dessa gånger tog föräldrarna henne till sjukhus - men hon var frisk, det var inget fel på henne. Hon hälsade på oss i Uppsala, under hela tiden låg hon kritvit, ont i huvudet och svag i vår soffa, hon älskade att vara med mig, vi var ju som syskon, men hon orkade ju inte. Min mamma tog henne också till sjukhuset....

Sista gången jag såg henne såg hon ut som ett spöke, men social och godhjärtad som hon var skullle hon ändå hälsa på en kompis. Några veckor senare - akut till sjukhuset, sedan helikopter till Uppsala, där tog hon sitt sista andetag, inget hanns att göra med henne - inget.

/Therese

Programmet  väckte så många minnen hos mig, därför skriver jag och berättar om hur jag som ung kom till Sverige och arbetade med cancersjuka barn. Tack för ett allvarligt och bra radioprogram. Härligt med barnintervjuerna, klarheten, tydligheten, sanningen, ärligheten i programmet. 

Jag seglade från Åbo, Finland i slutet av september 1967, som nyexaminerad barnsköterska med Mannerheim förbundets stipendium i väskan. Nästa morgon vid Stockholmskajen var jag arbetskraftsinvandrare i Sverige och hade fått tjänst på karolinska sjukhuset, avdelning 6, cancerbarn. Endast 21 år gammal, utbildad, förväntansfull, nyfiken, full av energi – skulle bli så spännande, att börja arbeta på barnsjukhus.

Jag blev vänligt välkomnad, trots mitt finsk-svenska språk. Avdelningssköterskan ”långa” Birgitta, Solveig, ”lilla” Birgitta, Dr Bo Hellström och arbetskamraterna britt, Svea, med flera satte mig i arbete. Det var långa dagar men så mycket att göra och tänka så det fanns som tur var inte tid att fundera. Jag bara arbetade. Men efter arbetet så kunde jag långa perioder enbart tänka, ”mala” om och om igen – Hur kunde små och stora barn få cancer? Det var det mest orättvisa som fanns i hela världen!

Men vardagssysslorna tog all tid och koncentrationen över att bemöta dessa barn så gott som jag bara kunde. Försöka underlätta allt så mycket det bara gick, för dessa barn som var så sjuka. Peter, Ulrika, Lena och många fler. Det kändes ibland hårt, att som 21-åring behöva lära sig att iordningställa lilla Lena 8 år som insomnade under natten. Och sedan vara stödjande person i föräldrarnas sorg. Vad skulle jag säga? Jag minns att jag bara stod där och grät själv.

Men som fint var att på avdelning 6 var allt så annorlunda, så organiserat att arbetet skulle fungera. Alla fick den nödvändiga informationen om barnen och instruktioner som skulle följas. Det fanns klokhet, mycket värme och faktiskt även skoj i arbetet. Föräldrarna kom och gick under dygnets alla timmar. De hade mat med sig, de fixade och grejade för fullt. Lekterapeuten Annika kom så ofta hon kunde med sin stora vagn eller så gick barnen till lekverksamheten om de orkade.

Dagarna gick sin stilla gång. Ibland tungt, ibland glatt. Alla barnen minns jag med glädje. Det är så glädjande att så många av barnen klarar sjukdomen idag 2008.

Min högsta önskan är att alla människor skulle vilja samla in pengar till Barncancerfonden.

Vänliga hälsningar

Leena Roeck Hansen

___________________________________________________

Ett särskilt tack

Vill skicka ett särskilt tack till Er på Barnen för programmet om barn med cancer. Ett ruskigt program som berörde mig djupt. Kom att tänka på en snutt ur Pippi Långstrump som mina barn sedan länge lämnat hemma här i en låda på en raspig video.

Tommy säger, när barnen skall skriva en sorglig visa som de skall sjunga på bakgårdarna:

- Men de skall tycka att vi är tappra och modiga också.

De här barnen som var med i programmet var inte bara tappra och modiga. De verkade också besitta sådan visdom som väldigt få vuxna ens förvärvar under en hel livstid. Ett belysande och informativt program som på ett lågmält vis skildrar barns verklighet. Fantastiskt!

Public Service Radion när den är som bäst!

Hälsningar

Lars-Eric Magnusson

___________________________________________________

Någon sa i programmet att ”Ingen kan tala om varför cancer finns” Det är inte sant, cancer och ett antal andra så kallade välfärdssjukdomar är en konsekvens av att vi lever väldigt långt ifrån det stenåldersliv vi är fulländade att leva.

Det moderna samhället stressar helt enkelt oss sönder och samman. Vi är alla med och skapar denna världen. Lika många dör och skadas av cancer här i Sverige som i Ruanda, Darfur och Irak. Det är nämligen samma människa där som här. Jag har sett min mamma dö i cancer, själv har jag hjärtsvikt. Jag vet vad jag pratar om. Det retar mig att jag skall behöva betala att lögner sprids och att människor lider och dör.

Kjell Arvidsson från Ulricehamn