Kongo-Kinshasa - då och nu

Sett till naturtillgångar är Kongo-Kinshasa ett av världens rikaste länder. Men landet är också ett typiskt exempel på hur det inte alltid är till befolkningens fördel.
 
Kongo-Kinshasa har länge drabbats av väpnade konflikter och tampats med en befolkning i extrem fattigdom. Men framför allt är det ett land där stora delar av befolkningen befinner sig på flykt – 
både innanför och utanför landets gränser.

Kolonialtiden 
Kongo-Kinshasa koloniserades under slutet av 1800-talet av Belgien, på uppdrag av kung Leopold II. Landet kallades Kongostaten och ägdes privat av kungen. Syftet var att dra nytta av landets enorma naturtillgångar. Kungen drev jakten på naturgummi och elfenben så långt att cirka 10 miljoner av landets befolkning dog. Med andra ord är detta ett av världshistoriens största folkmord.
 
1908 tvingade den belgiska staten fram ett avtal med Leopold II och tog därmed över och styrde landet. Kongostaten blev istället Belgiska Kongo och helt och hållet en belgisk koloni. Landet saknade dock helt demokratiska institutioner och stod direkt under belgiskt styre. 
 
Den 30 juni 1960 hade trycket blivit för stort på Belgien och Kongo fick sin självständighet och Republiken Kongo bildades (ofta förtydligat till Kongo-Léopoldville, senare Kongo-Kinshasa för att skilja staten från franska Kongo). Republiken fick en federalistisk författning med Joseph Kasavubu som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Men de första åren som självständigt kom att bli mycket dystra. Perioden 1960–65 betecknas som ”la pagaille”, dvs. ”kaoset”.
 
Kongokrisen 
Redan två veckor efter att det första valet hållits gjorde väpnade styrkor uppror, och många européer flydde ur landet. Samtidigt tog arméchefen Joseph Mobutu makten genom en USA-ledd statskupp. Under ledning av Moise Tschombe bröt Katanga sig ur, men även i andra provinser frodades separatism. Det politiska kaoset späddes också på av att president Kasavubu avsatte Lumumba, som 1961 mördades i Katanga.
 
Presidenten begärde och fick hjälp av FN, vars trupper i fyra år bekämpade Tshombes utbrytarregering. Då FN-trupperna (som bestod av bland annat svenskar) 1964 lämnade landet blev Tshombe premiärminister. Inbördesstriderna fortsatte liksom dragkampen ibland de styrande. I oktober 1965 avsatte Kasavubu Tshombe, bara för att i november själv bli avsatt av arméchefen Joseph Désiré Mobutu.
 
Turerna var många under Kongokrisen och den kom att bli en av 1960-talets svåraste internationella konflikter. Dag Hammarskjöld var generalsekreterare i FN och dog 1961 i en kontroversiell flygolycka i samband med förhandlingar om Republiken Kongo. Omkring 100 000 personer fick sätta livet till och hundra tusentals sattes på flykt under Kongokrisen.
 
Mobutus diktatur 
De första åren med Mobutu vid makten var till i många avseenden lyckade. Han kunde garantera viss stabilitet i landet och hade dessutom USA:s stöd mot kommunismen. Men Mobutu kom att bli en hänsynslös diktatur, som förbjöd alla andra partier utom sitt eget. Han bytte namn på landet till Zaire.
 
Zaire kom dock på 1970-talet att bli en stat med tydliga tecken på tillbakagång och förfall. Efter Mobutus förstatligande på 1960-talet växte korruptionen och samtidigt skönk priset på koppar på världsmarknaden. Något som slog hårt på landet, som hade enorma koppartillgångar. 1970- och 1980-talen präglades av flertalet uppror som hänsynslöst slogs ner av Mobutu.
 
Kongokrigen 
En ny politisk kris i början av 1990-talet resulterade till slut i att motståndsrörelsen Kongos befrielsearmé (AFDL), med hjälp av Rwanda och Uganda, lyckades inta provinserna Katanga och Kasai. Detta innebar att man kontrollerade i stort sett hela landets ekonomi och Mobutu tvingades avgå och lämnade landet.
 
Ledaren för AFPL, Laurent-Désiré Kabila, tog över och installerade en ny regering. Men Kabilas styre visade sig var synnerligen auktoritärt. Och förhoppningarna om ett stabilt Kongo grusades definitivt när han beordrade de rwandiska soldaterna som hjälpt honom till makten att lämna landet.
 
Med stöd av Uganda och Rwanda, bröt nya uppror ut i öst. Upproret spred sig snart till hela landet och fler stater och rebellgrupper involverades. Sammanlagt stred åtta afrikanska stater och upp mot 25 rebellgrupper i vad som ibland kallas Afrikas första världskrig. När Laurent- Désiré Kabila mördades 2001 efterträddes han av sonen Joseph, vilket skyndade på fredsprocessen. Ett nytt provisorisk parlament bildades 2003, med deltagande av alla politiska och väpnade rörelser. År 2006 hölls det första parlamentsvalet i Kongo-Kinshasas historia sedan självständigheten 1960.
 
Nya konflikter 
En viss stabilitet infann sig i landet, men i Oktober 2008 bröt nya strider ut i östra Kongo-Kinshasa mellan regeringsstyrkor och Laurent Nkundas rebellstyrka CNDP. Konflikten har sitt ursprung i folkmordet i grannlandet Rwanda och det senaste Kongokriget. Enligt många bedömare handlar konflikten dock ytterst om kontrollen över de rika naturtillgångar som finns i östra Kongo-Kinshasa. Miljontals kongoleser är idag på flykt efter decennier av oroligheter.


 
Kongo-Kinshasa i siffror
 
Huvudstad:
Kinshasa
Officiellt språk: Franska
Statsskick: Republik
Självständighet: 30 juni 1960, från Belgien
President: Joseph Kabila
Yta: 2 345 410 km²
Folkmängd (2007): 65 751 512 invånare
BNP (2005): $ 49 491 miljoner
BNP per capita (2005): $ 774
Valuta: Kongolesisk franc (CDF)
Högsta punkt: Mont Ngaliema, 5 110 m ö.h.
Största sjö: Tanganyikasjön, 32 900 km²
Längsta flod: 4 380 km