En återhållsam och pragmatisk Obama
Att Barack Obama i går tillträdde som USA:s fyrtiofjärde president lär väl inte ha undgått någon. Aldrig tidigare har själva tillträdesceremonien bevakats så detaljerat. Men så här i efterhand anas en viss besvikelse mitt i all rapportering om festligheterna. Mikael Timm lyssnade.
Jo, men hade något annat varit möjligt? Obama gick upp på scenen som en vinnare, vilket inte är lika bekvämt som det ser ut. Jag frågade en gång Tage Danielsson om det inte var lättare att göra entré när man är känd. Jo, svarade Tage. Det är lättare att få med sig publiken den första minuten, sedan är det lättare att göra många besvikna.
Obama höll ett tal som tillträdande president, många väntade ett tal av en tillträdande profet. Föregångarna har haft det enklare, själva tillträdesceremonien har faktiskt inte varit någon större mediahändelse tidigare. Den har inte ens alltid dominerat förstasidorna i amerikanska tidningar.
Nu gällde det alltså att förena en rockfestival, Bergspredikan och ett utrikespolitiskt seminarium. Sådant kan kallas för en medial utmaning. Obama löste den med ett gammaldags tal. I både innehåll och ordval har Obama inspirerats av Franklin D Roosevelts tal när han tillträdde första gången 1933. Roosevelt blev president i en tid av inhemsk lågkonjunktur och hotande internationella konflikter.
Roosevelt talade om ”greed”, girighet. Likaså Obama. Roosevelt sade att man måste kontrollera storkapitalet, Obama talade om ett ”watchful eye” Roosevelt sade att landets resurser fanns kvar fast det var kris, Obama att USA inte var svagare än för en vecka, eller ett år sedan. Och så där kan man fortsätta.
Många hade trott att Obama skulle vara lika storslagen och elegant i formuleringarna som John F Kennedy 1961. Kennedys store idol var Winston Churchill, den hittills oöverträffade politiske talaren, som i sin tur var en litteratör – en det skrivna ordets man.
Obama tillhör den nya tiden. Han är en performer som likt en bra artist delar blodomlopp med sin publik, som vet när tempot skall höjas eller sänkas. Han är också en av de första politikerna som vunnit med hjälp av bloggar. Och en bloggtrext är något annat än en tryckt text, i bloggen kan övergångarna vara abrupta, stilnivåerna flera. Det som binder ihop texten är inte logik eller stilgrepp utan att läsaren känner skribentens identitet och vill vara nära. Det är ett ”jag” som talar och blandar inre monolog med direkt tilltal.
Så kanske kommer Obamas tal i framtiden trots allt att uppfattas som historiskt. Inte för vad han sade utan för att han inte sade det med klassisk retorik (den kom bara fram i slutet). Han förstod att spela på flera nivåer samtidigt. En del var till folket, annat till motståndarnas ledare som nog förstod signalerna om att också den nye presidenten anser att USA befinner sig i krig.
1961 var Kennedy rädd för att hans tal skulle överglänsas av poeten Robert Frost som skrivit en ny dikt. Men Frost kunde inte läsa sitt handskrivna manus i blåsten så det är Kennedys ord man minns.
Kanske blir det kroppsspråket och rytmen vi kommer att minnas av Obamas tal, några ord som omedelbart fick vingar och flög in i citatens himmel bjöd han inte på. Obama visade sig vara en pragmatiker – och är inte det mycket mer hoppingivande än glänsande retorik. Ja, ibland är återhållsamhet rentav en mediahändelse.
Mikael Timm
mikael.timm@sr.se
