Sädesärla (Motacilla alba)

0:47 min

Sädesärlan var i det gamla Bondesverige en särskilt kär vårfågel som hälsades med glädje då den i början av april återvände från vinterkvarteren i främre Asien och nordöstra Afrika. Arten bar många fantasirika lokala namn som isspjärna, husärla, Ler-Maja, linstrickel, kuckurälla, gatevippa, spillitta, kokvittra och kvickstjärt.

Det svenska namnet sädesärla är mycket gammalt, i skrift belagt sedan 1538, och syftar förstås på att fågeln återvänder när det är dags för vårbruket. Lantmännen hade ofta sädesärlan i sällskap på åkern där den följde efter plogen och plockade åt sig godsaker ur den uppluckrade jorden, oavbrutet vippande med den långa stjärten. Insekter av olika slag är sädesärlans meny och den fångar flygande insekter både i flykten och under de karakäristiskt ”rullande” ruscherna på marken.

Sädesärlan uppehåller sig gärna på gräsmattor, gårdsplaner, hustak, men träffas också vid sjöstränder och andra vattendrag. Öppna platser gynnar ärlans jaktmetoder. Boet göms i vedstaplar, under takpannor, i stenrösen, på takbjälkar i uthus och liknande.

De graciösa, vackert svart-vit-tecknade fåglarna uppför parningsspel strax efter återkomsten på våren, då hanen med uppburrade fjädrar, släpande vingar och utbredd stjärt kretsar kring honan. Kullen består av 5-6 ägg som ruvas av honan. Två kullar är vanligt.

Det välbekanta locklätet brukar bokstaveras ”tzi-litt” eller ”pli-ritt” och sången består av ett livfullt kvitter som stegras i våldsam protest om en rovfågel är i närheten. Hanen är mycket ivrig att försvara sitt revir och ofta kan man se den gå till attack mot sin egen spegelbild i ett fönster eller i backspegeln på en bil.

(Motacilla alba)