Stenskvätta (Oenanthe oenanthe)

0:49 min

Stenskvättan kommer till Sverige ett stycke in i april och är ett uppskattat vårtecken i jordbruksbygderna. Men den finns faktiskt i många fler miljöer än så, inte minst på kalfjället, där den är en av de vanligaste småfåglarna. Bara det finns stenrösen, människoskapade eller naturliga, så kan den dyka upp.

Man ser ofta stenskvättan sitta på en sten i sådan öppen, stenrik mark som den älskar, och niga upprepade gånger, ett knixande som signalerar att den strax skall flyga iväg. När den lyfter syns den vita övergumpen och stjärtbasen tydligt, för övrigt är stenskvättan vackert, blekt brungul och askgrå med mörka vingar. I sina ”smårusher” jagar den flugor och andra insekter.

"Sten" i namnet syftar förmodligen just på fågelns beroende av stenrösen där den ofta gömmer sitt bo med 6-7 ägg. Benämningen ”skvätta” förmodas komma av att fågeln skvätter spillning på stenhällarna, men det kan också ha att göra med dess ”sprittande” rörelsemönster.

Sången brukar beskrivas som explosiv, ett snabbt knirkande kvittrande som hanen särskilt låter höra om natten. Den kan då också fläta in härmningar av andra fåglars läten. Ungarna har ett surrande läte.

I september drar stenskvättorna söderut för att tillbringa vinterhalvåret i nordvästra Afrika.

(Oenanthe oenanthe)