Hornuggla (Asio otus)
”Skogsuv” är en gammal folklig benämning på hornugglan, vilket har sin bakgrund i att hornugglan har långa, uppstående örontofsar, precis som berguven.
Huvudfödan utgörs av smågnagare, sorkar och möss, som hornugglan jagar, flygande bara någon meter över marken, knäppande med näbben för att skrämma upp bytet som den lokaliserar med hörseln.
Hornugglan är verksam både i skymning och gryning, så det finns goda utsikter att se fågeln, eftersom den ofta jagar i öppet odlingslandskap där det finns närliggande skogsdungar och myrmarker. Under dagen gömmer den sig i skogen, sittande invid en stam där den kan göra sig smal som en pinne om den oroas.
Hornugglan bygger inte sitt eget bo, utan utnyttjar bon som tidigare använts av till exempel skata eller kråka. Kullen omfattar 4-5 ägg om tillgången till gnagare är god.
Omkring vårdagjämningen ljuder hornugglehanens dova tutande - en enstavig stöt (berguvens läte är tvåstavigt) som upprepas med jämna pauser på ett par sekunder. Då kan man också se hanens parningsflykt med klatschande vingslag under kroppen.
Ungarna lämnar boet innan de är flygfärdiga och under de ljusa juninätterna kan man höra deras kvidande hungerläten som regelbundet upprepas.
Hornugglan finns i hela landet men varierar, som de flesta ugglor, i antal beroende på bytestillgången. Goda gnagarår stannar många i södra delen av landet, annars går flytten i oktober-november till Väst- och Mellaneuropa.
(Asio otus)
