Hämpling (Linaria cannabina)
Hämplingen vill ha öppna marker med buskar, gärna enar, där den bygger sitt bo. Den gillar lite gammeldags hag- och åkerlandskap, men kan även uppskatta hyggen, kraftledningsgator och industriområden. Den finns upp till Uppland och även här och där längs Norrlandskusten.
Hämplinghanen är riktigt färggrann med rött bröst och röd pannfläck, grå nacke och brun rygg och han visar gärna upp sig från någon hög utsiktsplats. Honan är diskretare brungrå. Paret håller mestadels samman även under bobygget, som honan sköter medan hanen ser på. Senare deltar han i ruvning och matning av ungarna och det brukar vara fem i kullen. Ofta hinns två kullar med per säsong.
Namnet hämpling, som är mycket gammalt, kommer av ordet ”hampa” vilket har att göra med att fågeln är fröätare. Den hör till familjen finkar och kommer i mars-april till våra breddgrader efter att ha övervintrat i Västeuropa.
Hämplingarna har en rik repertoar av läten - paret ”småpratar” mycket under sina flyktturer. Hanens sång är ett ganska svårdefinierbart kvitter som blandar knattriga och visslande stavelser. Den är inte så ihållande utan är snarare uppdelad i små etapper: en kort sångräcka sen en paus, sen ny sångräcka och ny paus och så vidare.
Förr var hämplingen en av de vanligaste burfåglarna som hölls särskilt för ”musikunderhållningens” skull. Gunnar Brusewitz har i en lärd essä i sin bok Fåglalåt bland annat berättat: ”En hämpling som lärt sig vissla samtliga arior ur operan Dido skänktes 1783 till den stackars Marie Antoinette, men detta är också, såvitt jag vet, hämplingens enda framträdande i något världshistoriskt sammanhang”.
(Linaria cannabina)
