Ladusvala (Hirundo rustica)
Ladusvalan är både den vanligaste och den största av landets tre svalor. Den djupt kluvna stjärten är ett tydligt artkännetecken.
Tidigare än andra svalor kommer ladusvalan till vårt land; redan i slutet av april och början av maj. Under häckningen bildas inte, som hos andra svalarter, stora kolonier, utan enstaka eller några få par skaffar sig husrum i någon byggnad, helst som namnet anger i lantlig miljö där det finns kor och andra tamdjur som ladusvalorna kan jaga flugor runt.
Boet är en skål av lera som fodras med gräs och fjädrar och placeras vanligtvis på en bjälke inne i till exempel en ladugård (men ibland även under badbryggor och liknande). Det skiljer ladusvalan från hussvalan som placerar sina bon på utsidan av hus, precis under takutsprånget.
Sången är ett livfullt kvitter som ladusvalorna låter höra i flykten eller från upphöjda sittplatser.
När det i september--oktober drar ihop sig till den långa flytten till södra Afrika samlas ladusvalorna ofta i flockar. Då ser man dem ofta sitta på telefontrådar och liknande. Eller vid vassarna invid sjöstränder där det är gott om insekter och där vassarna ger nattskydd. Flockarna kan vara ganska stora, eftersom ladusvalan kan hinna med två eller rent av tre kullar per säsong. Vid sådana tillfällen kan man förstå hur den seglivade skrönan om att svalorna övervintrar på sjöbottnen kunde uppstå och leva kvar så långt fram i tiden. Flockarna svärmade ju först omkring nere vid stranden för att nästa morgon vara spårlöst försvunna. Men i själva verket hade de naturligtvis inte krupit ner till sjöbottnen utan flugit söderut i skydd av nattens mörker.
(Hirundo rustica)
